Att ta sig samman

Av Mattias Eklundh

Precis hemkommen efter en hejdundrande dynamisk helg tillsammans med mina spelkamrater i vått och torrt; Freak Kitchen samt Jonas Hellborg (plus toppentrummis Kai Hahto). Först ut var en konsert med Jonas och Kai på Mejeriet i Lund. Hellborg och jag har påtat ihop ett hyggligt krävande alster bestående av blott två kompositioner på dryga halvtimmen vardera. Skivan heter Jazz Raj och dyker upp inom kort. Eftersom det bara var en konsert tänkte vi först damma av några gamla örhängen vi kört förut men efter lite grunnande beslutade vi oss att tjuren vid hornen. Första delen av nya plattan skulle på något sätt byggas ut till en timme. Dilemmat var att musiken är spelad en enda gång, på inspelningen. Det finns inget att luta sig mot, ingen finmotorik, bara en herrans massa material att sätta tänderna i. Givetvis är det mycket indiska influenser varvid rytmik och tonalitet är hyggligt oortodox. Såklart. 

Det blev till att fylla A4-ark upp och ner för att ha en chans att memorera musiken. Värst var det för Kai som hade en knapp vecka på sig att försöka smälta det hela. På plattan spelar indiska Ranjit Barot (John McLaughlin, med flera). Dock äger Kai en sällan skådad förmåga att lapa i sig otroliga mängder information på kort tid och måste ges en eloge för att axla konserten med bravur. Det gick hur bra som helst, tack och lov.

Dagen efter mötte jag upp Björn och Christer i Freak Kitchen i den danska huvudstaden. På något sätt var det framträdandet rena rama motpolen till föregående dag. Vi spelade så skjortan stod rätt ut på en sällan skådad, eller rättare sagt, hörd volym. Köpenhamnarna fick rejält på truten. Förlösande. Mycket spänning som i ett nafs pulveriserades från första ackordet.

Att ta sig samman på allvar då och då är bra. Det är lika jobbigt varenda gång innan man väl börjat och ofta säckar man ihop halvvägs. Givetvis gäller det allt, från att snickra en vedbod till att lära sig utmanade musik. Ett gediget motstånd infinner sig alltid. Känslan när man bråkat sig igenom det hela är dock förlösande och man växer faktiskt en stump var gång. 

Nu är det dags för er läsare att ta er samman. Jag har tryckt ihop en fin, lång fras från min kamrat Selvaganesh Vinayakram och slängt på lite gitarr. Allt går i fyra fjärdedelar och bakgrunden har använts till mitt årliga gitarrläger (där man verkligen måste ta sig samman. Sex dagar i sträck!) Det fina med sydindiskt tänkande är att man låter rytmik ”blöda över” taktstrecken. De rytmiska figurerna spelas nästan alltid uteslutande i sjok av tre.

Sätt igång och väx!

FUZZ 5/13