banner Skandinaviens ledande gitarrportal

B.B. King 1925 - 2015

B.B. King – The King of the blues är död. Han dog torsdagen den 14 maj i sitt hem i Las Vegas efter en tids sjukdom. B.B. King blev 89 år men turnerade så sent som förra året trots sin höga ålder.
Av många ansedd som den viktigaste bluessartisten, inspirerade B.B. ett otal bluesgitarrister genom åren, alltsedan mitten av 60-talet, med sin ton, sitt vibrato och sin ”call and response”-stil. ”Först sjunger B.B. King sedan sjunger Lucille”, som han själv brukade uttrycka det. 
2004 tilldelades B.B. King Polar Music Prize. En tillställning som FUZZ bevistade och där vi även fick en exklusiv intervju med B.B. King där han berättade sin historia. Här kan du ta del av den igen i redigerad form.
 
B.B King 
Först sjunger B.B. King sedan sjunger Lucille
Av Michael Linderoth 
 
– Mitt namn är Riley B. King och B är bara en initial. Namnet fick jag när jag började jobba på en radiostation i Memphis 1949 och det står för The Boy From Beale Street eller The Beale Street Blues Boy. De som ringde eller skrev till mig där frågade efter ”The Blues Boy”. Så nu betyder BB, Blues Boy King.
 
 
FUZZ var naturligtvis på plats när en märkbart rörd B.B. King tog emot Polar Music Prize 2004. Först vid två presskonferenser där bluesmusikens okrönte monark svarade på frågor. Men vi nöjde oss inte med det utan lyckades också en tid därefter få en exklusiv telefonintervju med B.B. King.   
På presskonferenserna innan prisutdelningen berättade B.B. King att han var stolt över priset och att det var ett viktigt erkännande för bluesen. Fortfarande finns det idag många i USA som inte känner till dess bakgrund, musiker eller tradition.
Idag har B.B. Kings karriär varat i mer än fem decennier, dokumenterat på ungefär 90 album förutom alla samlingsplattor. Bluesens ålderman har hunnit bli 79 och är vid god hälsa även om han dras med diabetes och högt blodtryck, samt är som han själv uttrycker det ”en välväxt man”. 
Sammanfattar man B.B. Kings attribut är det hans gospelinfluerade sång, sparsamma gitarrspel, hans snabba vibrato och kanske också hans minspel – som utgör The King of The Blues. En recension som B.B. King själv brukar återge är; ”först sjunger B.B. King sedan sjunger Lucille” och Kings vibrato som har blivit tongivande för många gitarrister har sitt ursprung i att King aldrig kunde spela slide men försökta ett efterlikna det soundet.  
Med sitt band gör han över 200 gig per år. I många intervjuer har B.B. King förklarat att han ”vill vara tillgänglig och om jag inte fortsätter kommer jag att glömmas bort”.
 
Du gör fortfarande massor av konserter under ett år, varför så många?
– Jag brukade bli retad för att vi spelade så mycket men än idag är det så att på ju fler ställen vi spelar, ju fler plattor säljer jag. Radio spelar ju inte mycket blues. När vi spelat i en stad går ökar skivförsäljningen och du vet att 1956 gjorde vi 342 gig, men då var jag ung!
 
Riley B King föddes den 16 september 1925 i USA:s fattigaste delstat Mississippi och hans uppväxt innehöll antagligen väldigt få flygande stekta sparvar. Musiken var dock ständigt närvarande och vi låter B.B. fortsätta:
– Min faster köpte många skivor och favoriter var Lonnie Johnson, Blind Lemon Jefferson men jag hörde även Robert Johnson och Charley Patton. Om jag var snäll fick jag lyssna på dem, så jag hade jag alltid en gloria runt huvudet! Men musik fanns överallt och de flesta sjöng och spelade gitarr. Det var mest gospel i kyrkan men jag hörde också country och swing på radio. Men blues var inte riktigt rumsrent då, utan det spelade man sent på natten och på fester.
Minns du din känsla när du hörde gitarristen Lonnie Johnson första gången?
– Jag var sju år och han gjorde stort intryck på mig. Jag har faktiskt en mp3-låt framför mig med honom som jag lyssnade på när du ringde, jag lyssnar ofta på hans musik. Jag är glad att jag han träffa honom en kväll i Kanada, innan han dog.
Hur började du spela gitarr?
– Jag var 12 när jag fick min första gitarr. Det var en Stella som kostade 15 dollar. Jag jobbade då som ”allt-i-allo” för en vit familj och tog gitarren på avbetalning.  
Riley flyttade till Memphis 1946 och sökte då upp sin kusin, bluesmusikern Bukka White. King betonar att Bukka aldrig lärde honom något gitarrspel men han fick däremot rådet att alltid vara välklädd, som om han var på väg till banken, om han skulle vara bluessångare. ”Då ser de att du är en vanlig människa”. Men King återvände till bomullsplantagen där han sjöng i en gospelgrupp. Riley ville att gruppen skulle söka lyckan någonstans men fick alltid svaret: ”nästa år”. 
Själv drömde han om att äga en bil (B.B. King älskar bilar och äger idag ett antal) men framförallt ett drägligare liv. Och eftersom Riley ofta tjänade mer en lördagkväll i sitt gathörn än på en hel vecka på plantagen återvände han till Memphis 1948. 
Rileys musikaliska karriär tog snabbt fart när han fått jobb som DJ på en radiostation. Där fick han som tidigare nämndes namnet B.B. när han spelade skivor, sjöng, spelade och gjorde radioreklam. En av produkterna var drycken Pep-Ti-Kon, som ”hjälpte mot trötthet, smärtor, sömnlöshet, nervösa besvär och ont i magen”. Att Pep-Ti-Kon innehöll 12 % alkohol bidrog säkerligen till försäljningen. 
Sin första skivinspelning gjorde B.B. King 1949 vilken resulterade i singeln Miss Martha King. Året därpå fick han sin första hit, Three O'Clock Blues. 
Vilka influerade ditt gitarrspel i början?                                                             
– T-Bone är bossen… men även Lonnie Johnson, Blind Lemon Jefferson, Charlie Christian, Earl Hooker, Django Reinhardt, Lightnin' Hopkins. Men T-Bone Walker fick mig att skaffa en elgitarr och det var hans frasering på gitarr jag föll för, men jag kunde aldrig spela som honom. 
När du började spela i ditt gathörn i Memphis kompade du sången med ackord då?
– Nej, jag gjorde på samma sätt som idag. Jag har alltid haft ”dumma fingrar och huvud” och har aldrig lärt mig att spela och sjunga samtidigt. När jag spelade med andra skickade de fram mig när det var dags för solo, vilket är en anledning.  
Även om jag var en fluga på väggen i ditt hotellrum skulle jag inte få höra dig spela ackord?     
– Jodå, jag gillar att spela med andra och kan kompa dig, men inte mig själv så nej, flugan skulle inte få vara med! Men det är också en anledning till att jag låter som jag gör. Jag har aldrig kunnat låta som någon annan eller spela någon annans låt som originalet, inte ens mina egna! Så det blir B.B. King!
 
B.B. King har inte alltid varit framgångsrik utan fick harva länge framförallt på bluesens ”chitlin circuit” i sydstaterna, innan han riktigt slog igenom. I början av 60-talet upplevde många unga svarta bluesmusiken som en musikalisk dinosaurie. Lite ironiskt i sammanhanget är att det blev unga brittiska musiker, många med konstskolebakgrund, som hjälpte B.B. King och andra bluesmusiker att få upprättelse. Till en början i Europa och sedan i USA. Det var först efter att han ”upptogs” på hippiemekkat Fillmore West i San Francisco i slutet av 60-talet som den unga amerikanska vita publiken fick upp ögonen för honom. 
– Tidigt 1967 bokades vi för att spela på Fillmore West av arrangören Bill Graham. När vi kom dit var nästan alla vita, hade långt hår och jag var säker på att vi kommit fel. Vi ringde Bill som sa ”nej, ni ska spela här”. Jag, som numera inte dricker, blev så nervös att jag var tvungen att ta en styrketår! Men det är ett fantastiskt minne och Bill gav mig den bästa introduktionen jag någonsin fått; ”Ladies and Gentlemen, I bring you the Chairman of the Board… B.B. King”. När publiken ställde sig upp och jublade kändes det i hjärtat. Den kvällen fick jag 3-4 stående ovationer och var tårögd.
 
 
Många räknar 60-talet som Kings musikaliska guldålder med klassiska inspelningar som Live At The Regal, Blues Is King och Live In Cook County Jail. En viktig låt, som blev en hit när den släpptes 1969, och som därefter fått klassikerstatus är naturligtvis The Thrill Is Gone. 
– Jag hade Ray Hawkins The Thrill Is Gone på gång i säkert 7-8 år innan och försökte att spela in den många gånger. Det blev aldrig riktigt bra men jag kände att det var en låt som jag kunde göra något extra av. Vi gjorde en version i B moll en sen kväll och då tyckte jag att vi fått till en bra tagning, men producenten, Bill Szymczyk gillade den inte. Men klockan fem morgonen därpå ringde han iallafall och sa att det var min hit, men att han måste få prova att lägga till ett stråkarrangemang… Den låten har varit god mot mig!
Vilken är din favoritplatta av dina egna? 
– Min egen favoritplatta är My Kind of Blues (finns nyutgiven på cd, förf anm). Den spelades in under en enda kväll faktiskt, något jag inte skulle rekommendera (skratt) men den är min favorit, tyvärr har jag inte gjort någon perfekt skiva ännu. 
Du har alltid haft ett stort band med blås bakom dig, var kom den inspirationen ifrån?
– Redan första inspelningen jag gjorde (bland annat Miss Martha King, förf. anm.) hade jag trumpet, trombon plus två saxar med. Blås ger ett stort sound, kanske inte som Count Basie, eller Benny Goodman men det var ett sound jag gillade.
Du verkar ha följt Bukka Whites råd, för ditt band har alltid enhetlig klädsel på scen? 
– Ja, det är viktigt för mig. Jag kommer från den gamla skolan, inget drickande eller rökande på scen, och inga droger alls. Jag vill att människor ska bli höga av musiken.
 
   
När det gäller gitarrer förknippas B.B. King självklart mest med sin signaturmodell Lucille från Gibson. Hans första elgitarr var dock en svart Gibson med f-hål (möjligen en ES-125) och en DeArmond-mikrofon. Efter lite efterforskningar visar det sig att B.B. även spelat på instrument från Gretsch, Silvertone, Epiphone och faktiskt Fender. 
– Ja, en tid spelade jag på Fenders (gissningvis en Broadcaster, förf anm) första elgitarr vilket gav mig det där diskantsoundet jag gillar. Men då Gibsongitarrerna hade en dragstång i halsen så att man kunde justera den, eftersom vi spelade i hela landet med olika temperaturväxlingar, så var det ett måste. Dessutom kändes Gibsons stallkonstruktion mycket bättre för mig att spela med.  
Trots att du har en signaturmodell baserad på din favoritgitarr, en Gibson ES-355 har du nämnt att din favorit egentligen är Les Paulmodellen?
– Ja, men är man en så välväxt man som jag, måste ha en likadan fullstor gitarr. Jag ser inte så bra ut med en Les Paul så jag har spelat på halvakustiska Gibsongitarrer sedan 1958 ungefär. 
Just nu har du Lucille nummer 17. Hur gick det till när din gitarr fick namnet Lucille? 
– Den frågan har jag fått tiotusen gånger. Jag spelade i Twist i Arkansas en helg i början av min karriär. Det var kallt och för att värma lokalen fyllde man en soptunna med bensin. En kväll började två killar slåss och välte tunnan och alla sprang mot dörren, B.B. King också. Men min gitarr blev kvar så jag sprang tillbaka för att hämta den. Jag hann precis ut ur den brinnande byggnaden innan den föll samman. Dagen efter fick jag veta att kvinnan de två bråkat om hette Lucille – så jag döpte den och alla följande gitarrer Lucille… för att påminna mig själv om att inte göra något så idiotiskt igen! 
B.B. King spelar ofta med nedslag använder mediumplektrum vilket ger honom en bitande distinkt ton. Strängarna är Gibsons B.B. King Custom .010-.054 och idag har hans Lucille något högre band än sin förebild (hans ES-355, förf. anm.) och justerad med låg stränghöjd. Förstärkare har genom åren framförallt varit en 2x12” Lab Series combo (transistoruppbyggd), men även Fender Twin och Gibson.
 
   
Hur skulle du beskriva blues i ord? 
– Många har uppfattningen att blues är tungt och ledsamt, men jag gråter inte varje dag. Det gjorde jag inte ens på bomullsplantagen. Jag hatade att gå dit vissa dagar, men jag grät inte. När jag spelar försöker jag berätta en historia och låta publiken känna några av de saker jag känner. En del är sorgliga, andra är glada och är det ett ställe man kan dansa gör man ju det. Själv dansar jag aldrig, jag har två vänsterfötter som nätt och jämnt funkar att gå med. Men när jag var gift så fick min fru mig att dansa med henne genom att ge mig med apelsinjuice plus något annat i (skratt). Så mina låtar handlar ofta om kvinnan. Själv tror jag på Gud och hans största skapelse är kvinnan… (konstpaus) men vi är i alla fall tvåa! Jag vet inget bättre att sjunga om!
– För att spela blues behöver du inte födas i Mississippi, du behöver inte plocka bomull på fälten, alla har känsla för blues.  
 
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2017
FUZZ GUITAR SHOW 2017
MAY 13-14, GOTHENBURG

bannerbanner