Bo Anders Persson
| Få musikstilar har varit föremål för så stor diskussion under de senaste åren som den svenska proggen, vilken både skildrats i en rad böcker och teveserier som Peter Birros Upp till kamp. Samtidigt har många av grupperna blivit ikoner och albumen blivit kult, inte minst utomlands, där skivor i nyskick betalas med hisnande belopp. Ur ett embryo av några grupper hos 60-talets unga intellektuella musiker, växte både ett politiskt och musikaliskt ställningstagande fram. En av pionjärerna var Bo-Anders Persson, gitarrist i grupperna Pärson Sound, International Harvester och Träd, Gräs och Stenar. – Det vi ville göra var att förmedla den tidens smärta – gestalta tidsandan musikaliskt. Det blev en primitiv, öppen musik. Och vi var nog något av pionjärer, säger Bo-Anders Persson. Bo-Anders, 70 år i höst, hade under ungdomstiden varit något av en sökare musikaliskt. I tonåren prövade han att spela både violin och piano, och spelade under några år med i ett tradjazzband. – Vi spelade riktigt gammal New Orleans-jazz, med kollektiv improvisation, det är något jag tycker om. Men det var ändå inte riktigt min grej. Det blev i stället den elektroakustiska musiken som fångade intresset. Tanken att manipulera ljud som var inspelade på band hade uppfunnits av den franske tonsättaren Pierre Schaeffer, som med stycket Étude aux chemins de fer (1948) startade genren. Schaeffer hade spelat in ljud av tåg på en station i Paris, ändrat tonhöjder, spelat ljudet baklänges och på andra sätt förändrat materialet. Kompositionen, som hade premiär i franska radion i oktober 1948, delade musikervärlden. Några tyckte detta var framtiden, andra var måttligt förtjusta i den konkreta musiken, som Schaeffer benämnde musikstilen. En av dem som tog till sig stilen var Karlheinz Stockhausen, som i sin studio i Darmstadt följde upp Schaeffers verk med Gesang der Jünglinge (1955), ett verk för körer och elektronik. Möjligheterna lockade några av de stora svenska tonsättarna vid denna tid, och i början på 60-talet grundades en elektroakustisk studio i Stockholm. Inom parentes kan nämnas att både Schaeffer och Stockhausen varit stora förebilder för musiker inom syntgenren, som Jean Michel Jarre och Kraftwerk. Bo-Anders Persson sökte hösten 1965 till tonsättarutbildningen med ett stycke för tapeloopar, och verket väckte stort uppseende på utbildningen. – Jag hade mättat bandet för hårt så att det distade. Men jag tyckte det lät bra, och det verkade även ha tilltalat de som godkände att jag skulle få börja utbildningen till tonsättare, berättar Bo-Anders. Parallellt med tonsättarstudierna för Jan Bark, arbetade Bo-Anders på Pistolteatern. Pistolteatern, som fått sitt namn av grundarna Pi Lind och Staffan Olzon, var en experimentscen som lockade både etablerat teaterfolk som Åke Hodell och unga entusiaster som Leif Nylén (Blå tåget). Men Bo-Anders fick känna av den hårda styrning som fanns på Kungliga Musikhögskolan. Han ansågs helt enkelt inte tillräckligt seriös eftersom han även var teatermusiker. – Det var mycket frustrerande, och sedan jag slutat på Musikhögskolan, så har jag aldrig fortsatt komponera i denna stil. Jag använder ju mina delay som ett slags loopar. Brytningen kom efter en konsert med Terry Riley våren 1967. Riley, 72 år i år, gästade Stockholm för ett konsertsamarbete. På programmet stod bland annat Rileys numera klassiska verk In C från 1964. Riley hade gjort sig ett stort namn bland tidens avantgardister. Tillsammans med La Monte Young, Philip Glass och Steve Reich var Riley förgrundsfigur för minimalismen. Förutom Bo-Anders Persson rycktes många ur Englands musikscen med; Canterburyskolan, Soft Machine, Brian Eno och förstås amerikanen John Cale, tog starka intryck av Rileys nästan stillastående musik som verkade hålla på i en evighet. – Vi satte samman ett band för att hylla Riley. Några kom från den kompositionsgrupp som jag tillhörde på Musikhögskolan, andra var intresserade av vad vi gjorde. Det var Torbjörn Abelli, som pluggade musikforskning på Universitetet, samt två kamrater från Musikhögskolan, Arne Eriksson, som studerade cello och violinisten Urban Yman, som senare fortsatte till Blå Tåget. Min tanke var att vi skulle spela rockmusik, lite som Rolling Stones, som då var favoriter. Samtidigt var jag rädd för att inte vara tillräckligt skicklig musiker, det måste man vara om man vill spela rock. Till konstellationen från Musikhögskolan slöt sig Tomas ”Mera” Gartz, trummis i Mecki Mark Men, landets första psykedeliska band (där också Mecki Bodemark och Kenny Håkansson ingick), samt poeten och författaren Thomas Tidholm, som spelade flöjt och sax. Thomas Tidholm arbetade som fotograf och skulle ta bilder av Bo-Anders, och när det visade sig att de hade gemensamma musikaliska intressen blev Thomas självskriven. Gruppen, som kallade sig Pärson Sound stod för något nytt och okänt för de flesta. – Jag har spelat i stort sett hela livet, träblås; klarinett och saxofon. Efter att jag tagit några bilder av Bo-Anders, började vi sjunga och spela tillsammans. När folk fick höra Pärson Sound blev många förvånade. De hade aldrig hört något liknande. Det var inspirerat av Terry Riley, men också helt nytt, berättar Thomas Tidholm. Pärson Sound, som gjorde sin första spelning 29 april 1967 på Pistolteatern, spelade åren 1967-68 på scener som Moderna Museet, klubben Filips och på Sju Sekel i Kungsträdgården. På Filips stöttades gruppens ostinatos av ljusprojektioner och rökelse; en psykedelisk klubb där Gallerian nu ligger. – Och så spelade vi ofta på Konstfack. Där var det många som uppskattade vad vi gjorde. Det var minimalistiskt, vilket kändes hypnotiskt, säger Thomas Tidholm. För Bo-Anders innebar Pärson Sound dock en närmast total brytning med den akademiska världen. – Konflikterna med Musikhögskolan kom i dagen, och jag orkade inte fortsätta, jag föll genom totalt. Jag slutade. Men jag har senare fått upprättelse av fler av mina lärare som ser en linje i det jag fortsatt med, säger Bo-Anders Persson. Den begynnande vänstervågen fick ett tydligt grepp hos många unga intellektuella. Dels fanns en protest mot faktiska händelser som Vietnamkriget och bråket om almarna, men en stor faktor var även synen på kulturen, något som ändrades under några få år. Synen inom etablissemanget var att kulturen skulle skapas av få utbildade, något som inte tilltalade medlemmarna i Pärson Sound. – Vi blev ett av de första banden som engagerade oss i den alternativa kulturrörelsen. 1968 bytte Pärson Sound namn till International Harvester, benämningen tagen från amerikanske tillverkaren av jordbruksmaskiner. Man fortsatte dock på den inslagna vägen med minimalistisk psykedelisk musik, något som innebar att gruppen blev förband till The Doors när de gästade Stockholm. Samma höst spelades gruppens första album Sov gott Rose-Marie in på finska skivbolaget Love, och några månader senare bytte man namn igen, till bara Harvester. Under detta namn kom gruppens andra album, Hemåt. – Det var faktiskt inte maskinbolaget som tryckte på utan vi själva som kom på att vi skulle ändra namn. Vi tyckte inte namnet passade riktigt. Sommaren 1969 upplöstes Harvester när Thomas Tidholm och Urban Yman slutade, och gruppen ombildades till Träd, Gräs och Stenar. Gruppen blev nu en av de främsta företrädarna i ”spela själv-rörelsen”, och engagerade sig starkt för Gärdesfesterna. Gruppen fick en allt mer tydlig musikpolitisk plattform – musik ska inte vara inte en envägskommunikation utan skapas i samspel med publiken. TGS turnerade flitigt och mellan 1970 och 1972 spelade man in tre album; Träd, gräs och stenar, Rock för kropp och själ samt Djungelns lag. 1970-71 slutade Arne Eriksson och i stället tillkom Jakob Sjöholm på gitarr . – Jag hade hängt med bandet sedan tiden på Pistolteatern. Det var en spännande tid, vi var väl tjugo, trettio som hade andra roller än att spela musik. Jag brukade bland annat fotografera. Det blev ett naturligt steg att jag blev med i bandet, jag tror att det var ”Mera” som frågade om jag ville börja, berättar Jakob Sjöholm. Under våren 1972 bytte bandet medlemmar av och till. Sten Bergman, Heléne Boman, Janne Hammarlund och Kenny Håkansson gjorde några spelningar var och i juni sprack bandet sedan Tomas ”Mera” Gartz tröttnat. – Och jag slutade mer eller mindre med musiken ett tag. Jag hade börjat intressera mig för alternativ växtförädling och flyttade ut på landet. I många år spelade jag inte så mycket, men var intresserad av folkmusik, bland annat musik av Wille Thoors, säger Bo-Anders Persson. TGS uppträdde sedan högst sporadiskt fram till 2002 då det senaste albumet Ajn, schvajn, draj kom ut. Gruppen blev då mer eller mindre kultförklarad, och detta betydde turnéer och spelningar utanför Sverige: London maj 2003, USA oktober 2003 samt juni-juli 2004, 2005-06 turnéer i Norge, Danmark, Finland, Belgien och Ryssland. Februari-mars 2007 besökte gruppen Japan. – Det var en otrolig upplevelse! Fansen hade våra gamla vinylskivor, och på konserterna var det knäpptyst, ett uttryck för vördnad, berättar Torbjörn Abelli. Tankegångarna i den konkreta musiken finns tydligt representerad hos Träd, Gräs och Stenar, där man kan nämna Dies Irae, första spåret på Sov gott Rose-Marie. Till ackompanjemang av fågelkvitter spelas den medeltida hymnen, Vredens dag i naturen. Och naturligtvis genomsyras musiken av influenserna från Riley. Bo-Anders spelteknik handlar därför mycket mer om klangskapande än fingerfärdighet. Och mycket av klangen skapades av en slump. – Genom att jag tidigt insett att jag inte är någon gitarrist, ville jag ha ett instrument som passade för mina klumpiga fingrar. Jag byggde själv en gitarr av en bred hals som blivit över från en trasig akustisk gitarr. Den var knappt spelbar, men fungerade bra i sammanhanget. På den tiden hade jag en stark stereoförstärkare, en sån där Dynaco som fanns i byggsats. För att få ljudet mer passande hade jag olika effekter, bandeko och en dist, jag vill minnas att det var en Schaller, berättar Bo-Anders. I början använde Torbjörn Abelli en Höfner elbas (McCartneymodellen) som han övertagit från Bo-Anders. Den blev så småningom ersatt av en Rickenbacker, som ger betydligt mer stuns i ljudet än Höfnerbasen. – Höfnern sålde jag, naturligtvis till underpris. Men den hade egentligen inte så roligt ljud, säger Torbjörn. Sedan turnén i USA 2003 är det en svart Ibanez som gäller för Bo-Anders. Plus ett litet pedalbord. – Jag är mycket nöjd med Ibanezgitarren. Det är ingen märkvärdig gitarr, men den fungerar bra för mig. Jag har lite olika pedaler, framför allt några olika distar och ett delay som jag i stort sett trivs med. Det har bra ljud, men är hopplöst att ställa in. Det måste vara enkelt att ställa in delaytiden genom att markera tempo, säger Bo-Anders. En av årets spelningar var på Alternativfestivalen i Norrköping där TGS lockade en mycket åldersmässigt blandad publik, från fans som var med på Pistolteatern-tiden, till ungdomar vars föräldrar låg i barnvagnen när TGS slog igenom. Och det var nästan de yngsta som var mest fascinerad av musiken. – Idag har vår musik kanske blivit mer accepterad. För 35 år sedan var minimalismen märklig för många. Idag är det en viktig beståndsdel inom trancemusiken, säger Jakob Sjöholm. Publicerad i FUZZ 10/07. |  |
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
