Borta bra, men...

Av Mattias Eklundh

Kikar ut genom fönstret på en färja en ljuvlig onsdagsmorgon i mars. Kaffet gottar till sig i koppen framför mig och Göteborgs skärgård ser vidunderlig ut i solskenet. Bandet återvänder hem från en turné i Tyskland, bland annat med ett stopp på enorma Frankfurtmässans Agorascen. Vi har ställt skåpet ordentligt. Kul.

Jag är onekligen en vägråtta på många sätt men efter att ha varit runt på planetens samtliga hörn idel gånger finns inget som att lufsa omkring i skogen hemma och vara med familjen (förra numrets naturen-är-lösningen-svammel). Att få smyga in på sonens förskola och hämta upp honom i förtid bara för att pipa hem och busa är himmelriket. 

Gustave Flaubert skrev: ”Var regelbunden och ordningsam i din medelklassvardag så du kan vara originell och våldsam i din konst”. Detta är så oerhört sant för undertecknad och något jag proklamerat idel gånger de tretton år jag skrivit för FUZZ. Mina mest bestialiska uppslag kommer när det är som lugnast på torpet. Med andra ord: det skall bli gott att komma hem.

Det är dags för fjärde och avslutande delen i vår Rasikapriya-svit.

En lätt skruvad plektrumfigur inleder med en sort perverterad, indisk boogie woogie-känsla (jag är inte säker på boogiens faktiska popularitet i Indien dock). Se upp för 1/8-dels takten. Sedan blir det metalriffande, givetvis med samma avslutande lilla takt. Solo i Rasikapriya (kolla www.freakguitar.com för skala). Slutligen återvänder man till huvudtemat.

FUZZ 3/12