Skandinaviens ledande gitarrportal

City Nights - City Nights

Av Per Boysen
Fusion-kvartetten City Nights kommer nu med sitt självbetitlade debutalbum. Nio finurligt skrivna instrumentallåtar som med frisk och kraftfull attityd blandar stilgrepp från jazz, rock och så kallad konstmusik. 
Redan första anslaget i första låten, Engine Song, sätter riktlinjerna. Pang på rödbetan bara! Andreas Hourdakis slår ett smakfullt färgat gitarrackord med typiskt småsmutsigt men ändå rent ljud på en förstärkare med liten högtalare. Inget plektrumdrag över strängarna utan alla strängar samtidigt och sedan ligger ackordet där och dallrar i luften bakom Chris Montgomerys frenetiskt snabba trumspel. Montgomery har en förmåga att lura lyssnaren att han ”spelar för fort”, fast eftersom han aldrig kommer i otakt med musiken förstår man att det snarare handlar om en attityd i mikrotajming. Vilket härligt trumspel! Efter åtta takters energiskt puttrande kommer Nils Janson in med en utstuderat fanfarliknande trumpetmelodi. Den killen vet att utnyttja teknisk spelskicklighet med humor! Nils hanterar också klaviatur och jag gillar hans smak för syntljud som fungerar väl bakom de övriga instrumenten. Det roliga med att höra en musiker som Nils är att musiken blir så ”filmisk” – själv tänker jag mig tecknad film här – i och med att trumpeten kan växla blixtsnabbt från ”hurtig revelj” till ”eftertänksam baksmälla vid en vacker lugn plats”. Andreas med gitarren är också med på de här plötsliga växlingarna genom att lägga en ny ackordklang eller motsatsen; gå över från ackordklang till ett snabbt rytmiskt gitarrkomp bestående av minimalistiska mönster. När de spelar sådana där snabba mönster går slingorna ofta om varandra i takterna, en ”riffande kontrapunkt”, och här kan även Martin Höpfer gå sin egen väg med basen. 
En låt som jag tycker på ett bra sätt visar Andreas Hourdakis kvalitéer som gitarrist är Rakt Fram. Den innehåller ett ploppigt riff på fyra takter där Andreas kraftigt dämpar strängarna med handloven. När trumpeten kommer in med en längre melodi ovanpå detta släpper Andras en aning på strängdämningen, alldeles lagom för att gå en liten bit från ren percussion till att antyda harmoniken. Det här spelsättet använder han låten igenom och det ger honom en enorm dynamik att kompa med på gitarren; det blir till exempel ett stort lyft då han bakom trumpetsolot lyfter bort dämningen helt på vissa strängar i ackorden medan han puttrar på rytmiskt med andra strängar. 
Det är skönt ljud på skivan, tycker jag. Alltid passande komprimering av basen, charmig fulsnygg rymdklang och lugna trumpetpartier där vackra blåstoner tillåts studsa i ett näst intill oändligt eko. Men de uttalade produktionsknepen används, i likhet med spel och komposition, som ett medel för att göra musiken tydlig i dess olika växlingar. 
FUZZ 8/13
bronk.jpg

 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner