Dark Strings

Av Peter Almqvist

Att spela ackord på endast E6, A5, D4 kan lätt bli murrigt och kollidera med övriga instrument. Faktum är dock att man kan få fram riktigt sköna sound med en viss typ av ackord och dessutom ett sound utan alltför mycket bas.

Inom rocken har man ju fattat det här för länge sedan och fläskar gärna på med en sjunde sträng i basregistret för att få det riktigt fett. Som jazzgitarrist har jag ofta strävat åt andra hållet med ett spretigt resultat som följd. Gitarrister som Jim Hall och Kurt Rosenwinkel har på senare år fått mig att inse skönheten i att kompa eller spela ackordsolo på endast bassträngarna. Jim Hall som alltid varit en spjutspets när det gäller jazzgitarrens utveckling utforskade det här redan på sextiotalet men det var egentligen ingen som tog vid. Så småningom kom Kurt Rosenwinkel och i mina öron låter det som han bygger vidare på Halls idéer, här finns också ekon av sjusträngsspelande virtuosen George Van Eps. 

I bossanovans förlovade land Brasilien använder man också gärna mycket bassträngar i ackorden, många gånger är kanske gitarren det enda ackompanjerande instrumentet till sången. Det är påfallande vad fett det kan låta. Vid ett par YouTubespaningar har jag hört Rosenwinkel göra riktigt intressanta introduktioner på gamla standardlåtar, endast spelandes på E6, A5 och D4. Så klart bidrar hans speciella sound med mycket delay och reverb att göra klangerna lite mystiska men det blir ett lysande resultat även utan effekter.

Ex.1 passar fint att ”groova” runt på.

Ex.2 är ett väldigt basic blueskomp som ändå får en speciell karaktär tack vare valet av strängregister.

FUZZ 9/13