Explosions In The Sky - gitarrsymfonier från texas

 

Texasbandet Explosions in the Sky befinner sig i Göteborg för att spela på Way Out West-festivalen när FUZZ träffar två av bandets gitarrister: Munaf Rayani och Michael James.

Explosions in the Sky är ute och turnerar med sitt nya album Take Care, Take Care, Take Care, deras sjätte studioalbum sedan starten 1999. Bandet gör ett organiskt suggestivt och mycket uppskattat framträdande på Way Out West-festivalen. Musiken är helt instrumental, en slags klangfulla melodibaserade minimalistiska gitarrsymfonier som ekar av tidig brittisk 80-tals new wave. Den framförs utan pauser, där låtarna flyter in i och ur varandra, böljande dynamiskt fram och tillbaka för att explodera i crescendoaktiga ljudkaskader. Bandets udda sättning med tre gitarrister (tredje gitarristen är Mark Smith) och en trummis (Chris Harsky) är förstärkt på scenen med en basist.

– Vi lyssnade en hel del på brittiska band som The Cure och The Smiths när vi växte upp. När vi sedan bildade bandet gjorde sig det där tillkänna som en viktig influens, förklarar Munaf Rayani när vi pratar om rötterna till deras musik. 

– Inte så att vi till varje pris ville låta som Cure eller Morrissey, fyller Michael James i. Bra musik kommer från alla håll.

Har ni några amerikanska rötter?

– Mitt första minne av musik, fortsätter Munaf, är när jag sitter i morsans bil och lyssna på en Oldies radiokanal med Beatles, Mamas and the Papas och annan 60-talsmusik och till och med Sam Cooke. Det där gjorde starkt intryck på mig och många av de där låtarnas melodier sitter fortfarande i skallen på mig.

Musik handlar ju om melodier eller hur, och det är något som det finns gott om i er musik också?

– Absolut, det är den viktigaste komponenten i vår musik, säger Michael.

Ni har en annorlunda sättning: tre gitarrister och en trummis. Har ni olika roller som gitarrister?

– Det som är det intressanta är att vi inte har några fasta roller, fortsätter Michael, utan växlar ständigt mellan att spela solo och komp, eller göra sounds. Det ingår i vår låtskrivarprocess och vi har heller ingen huvudkompositör i bandet, vi gör musiken tillsammans. Jag kan börja med en solomelodi och sedan gå över till att spela en baslinje och då kan Munaf ta över med en annan solomelodi medan Mark färgar med andra klanger. 

Flera singlestringmelodier bildar stämmor, nästan som i kontrapunkt. Är det något som sker medvetet?

– Principen är densamma även om vi inte kallar det kontrapunkt, säger Michael.

– Samtidigt försöker vi undvika att singlestringmelodierna blir för gitarrsoloaktiga, därför varierar vi med arpeggios och ackord, fyller Munaf i.

Försöker ni bryta barriärer med er musik?

– Det kan vara intressant att föröka bryta barriärer men inte nödvändigtvis, säger Michael. 

– Om man försöker bryta barriärer blir man för medveten om just gränserna, fortsätter Munaf. Vi försöker istället att koppla bort det där och enbart koncentrera oss på musiken eller låten vi skriver, vilket kan innebära att göra det så vackert som det bara går, eller låta så dissonant som möjligt.

Hur skriver ni era låtar? Det är knappast den vanliga formulan med vers, brygga och refräng?

– Det finns ingen given formula, säger Michael. Processen startar med att vi diskuterar en massa, faktiskt mer än vi spelar, hur vi skall göra låten. Men när det väl är gjort då är låten klar.

Instrumental musik tenderar att leva sitt eget liv. Låter era låtar olika från gång till gång live?

– Nej, när vi väl skrivit dem så ändras inget. Det kan möjligen bli små förändringar live vad gäller timing och sådant, säger Munaf. 

Det är klara och rena gitarrsound som dominerar och vad jag förstår använder ni i huvudsak både gitarrer och förstärkare från Fender?

– Till största del, men jag har faktiskt en Ibanezgitarr, förklarar Michael. En Talman, det är en ganska udda Ibanezmodell som enbart gjordes under några år på 90-talet. Den skaffade jag redan 1994 och den passade mig perfekt. Den har lipstickmikar. Jag kör den igenom en Fender Dual Showman-topp och en Ampeg 18” baslåda.

Annars är just Fendergitarrer och Fenderförstärkare en perfekt kombination om man vill ha ett bra rent ljud?

– Bortsett från Michaels Ibanez så har vi bara Fenderprylar säger Munaf. Och det är en ganska medveten hållning, I början så provade vi Marshallförstäkare men det var något som fattades. Nu har jag en Fender Dual Showman med 2x15 JBL-kabinett som låter väldigt varmt och omfamnande, ett ljud som passar vår musik perfekt. Den är inte bara kraftfull med ett rejält headroom utan sjunger väldigt fint även på låg volym.

Det är anmärkningsvärt hur en Fenderrigg går att applicera på all slags musik. Från country och traditionell rock till experimentell musik som er.

– Det är grymt. Och faktiskt den enda musiker som jag vet använder en likadan rigg som min är Chuck Berry. Tänk på vilken slags musik han kör och jämför den med vår (skratt).

Vilken annan utrustning krävs för att skapa ert sound?

– Nummer ett, framför allting annat: en reverbpedal. En Boss RV-3.

Så ni har funnit er Holy Grail inom reverbpedaler?

– Det har vi verkligen. Det är den som gäller och ingen annan. Boss har gjort andra versioner som heter RV-5 och RV-7 också men dom låter inte alls som trean. Den har det mjukaste, renaste och mest följsamma reverb. Som gjord för vår musik. 

Men den tillverkas inte längre?

– Nej, så vi är hänvisade till begagnataffärer och ebay och sådant för att få tag på dem. Fast förutom dem vi använder på scen har vi tre stycken som backup.

Andra effekter?

– Vad gäller distpedaler är det något som vi knappt brukar längre. Istället försöker vi få fram samma kraft utan dist, med förstärkarna. Vi använder därutöver delay. Jag och Michael har båda en Line 6 Delay Modeler DL4, säger Munaf.

Använder ni loopfunktionen i DL4:an?

– Nej, vi kör med Boss Loop Station. Och vi försöker använda looparna på samma sätt som andra effekter – subtilt. Dom får inte stå i vägen för våra melodier. 

– Det är som när man tittar på en trollkarl, fortsätter Michael, när han får något att sväva fritt i luften, då vill man ju inte se en massa lösa trådar. 

Jag förmodar att er livetekniker spelar en viktig roll?

– Verkligen, och mer än någonsin. Vi har en ljudtekniker som vi jobbar med i USA och en för övriga världen; en holländsk kille som heter Jochum som är helt otroligt bra. Han har varit med oss i tio år. Han kan alla låtar utan och innan och är som en extra medlem i bandet. Han spelar verkligen med oss. Ibland när monitorljudet låter kasst så vet vi ändå att Jochum ser till att det låter bra ute i lokalen och det känns tryggt och veta. Då kan man bara spela på trots att det låter illa på scen.

Avslutningsvis, favoritgitarrister?

– John Frusciante, svarar Munaf. Hans tidiga plattor med Red Hot Chili Peppers och även hans första soloplattaror har varit en stor influens. Han gjorde både coola funkgrejor med RHCP och konstiga experimentella saker vid sidan av på sina soloplattor som var väldigt inspirerande.

Och du Michael?

– Jag säger nog Guy Picciotto från Fugazi. Han har ett verkligt distinkt sound, men jag skulle även sagt Frusciante. Men det finns en massa duktiga gitarrister därute. Vi skulle också kunnat sagt Jimi… och Neil Young!

FUZZ 8/11