Fender Super-Sonic Twin Combo

Av Jan ”Nusse” Dahlin

Fender lanserar en minst sagt uppdaterad Twin Reverb som berikats med betydligt fler uttrycksmöjligheter än den rena volymstarka malmklang man brukar förknippa dessa förstärkare med.

Jag tror inte jag är ensam om min hatkärlek till Fenders klassiska Twin Reverb. En förstärkare som man kan älska för dess stora, rena ljud plus ett headroom härifrån och till Pärleporten. Men tyvärr har den varit mycket svår att få en vettig sjungande, distad ton ur. Åtminstone utan att förlora hörseln, replokalen och spelkompisarna. Men då pratar jag om silverface-varianten och inte de äldre 60- och 80-watts-modellerna som kunde fås att sjunga på lägre volym. Nu tycks dock förstärkardoktorerna på Fender ha kommit till rätta med detta och konstruerat en förstärkare som kan leverera det bästa hos en Twin kombinerat med möjligheterna till bra dist, även på vettiga volymer.

Lite teknik. Super-Sonic Twin är en rörcombo med två kanaler döpta Vintage och Burn. Vintage-kanalens ljud bygger på en gammal Twins men kan växlas över till att låta mer Bassman. Burn-kanalen är byggd för ett större distregister med mera bett, kompression och sjung. Ljudet trycks ut i två Celestion Vintage 12-tummare och effekten kan ställas in på 100 eller 25 watt med en omkopplare märkt Arena/Club. Kanalerna har varsin uppsättning tonkontroller men Vintage-kanalen får nöja sig med en gain-ratt medan Burnkanalen har två. Burnkanalen är för övrigt ensam om en notch-kontroll som gör det möjligt ställa in karaktären på mellanregistret. Båda kanalerna delar på kontroll för det rördrivna fjäderreverbet och för dämpningen av högtalarnas respons. Baktill sitter även en effektloop som, om ingen är effekt är inkopplad, kan användas som boost med hjälp av pedalen (Personligen älskar jag möjligheten att kunna lyfta volymen en aning om det behövs.) Här finns även möjlighet att ställa in bias som ”cooler” och ”hotter”.

Hela paketet är inslaget i en klassisk blackfacelook med vita ”puckar” som rattar och modellnamnet i ett sirligt typsnitts. För den som vill, går förstärkaren även att få med blond tolex och oxblodstyg. Dessutom finns den som topp och separat högtalarkabinett.

Ljud. Vintage-kanalen, som är den renare, förvaltar Fenderarvet med den äran. Här finns det mesta man kan begära av ett rent ljud i form av muskulös och fast bas, återhållet men närvarande mellanregister och en kristallklar topp. Svaret är omedelbart och här duckas det inte i attacken även om man tar i. Kraft finns i massor, precis som hos en gammal Twin, men genom att balansera gain- och volymkontrollen mot varandra går det att få både rena och överstyrda ljud på i stort sett vilken volym som helst, och man kan givetvis använda sig av möjligheten att växla mellan 100 och 25 watt. Gain-kontrollen på vintage-kanalen har ett rejält spann och räcker gott och väl till för blues-spräck och överstyrda 70-talsljud. Förstärkaren är förresten trogen sitt ursprung överlag, oavsett om man spelar med rent eller hårt distat ljud. Ingen Dr Jekyll och Mr Hyde-effekt när man skiftar kanal, med andra ord.

Burn-kanalen kan ställas in att ta vid där Vintage-kanalen slutar men med mera dist, klang och jubel, givetvis. De två gain-kontrollerna här kompletterar varandra kalasbra. Den första skjuter på med kraft och dist medan den andra lägger till kompression och mättnad utan att höja volymen påtagligt. Dist- och överstyrningskapaciteten är mycket stor, men inte av den typ som heavy- eller thrash-gitarrister brukar föredra. Här handlar det mer om klassiskt distade gitarrljud som tar med sig en del av gitarrens ljud hela vägen ut, till exempel så som en bra, uppjagad Bassman eller äldre 50 watts Marshall kan göra.

Damping-kontrollen, som kontrollerar högtalarnas respons, var ett intressant sätt att skulptera ljudet. Och den gör faktiskt skillnad, men effekten är tydligast på Vintage-kanalen. Ställer man den till exempel på ”Loose” får man ett lite blötare ljud som funkar bra vid lätt överstyrning. Ställer man den däremot på ”tight” blir tonen snärtigare, mer distinkt och passar bättre för exempelvis country och jazz. Att laborera med Bias-kontrollen ger heller inga himlastormande skillnader men det är ändå en justeringsmöjlighet som många uppskattar. Skillnaden i ljud mellan cooler och hotter är ungefär som de båda orden antyder: det ena ger aning mer laid-back spelkänsla och det andra känns mer ”på”. Måhända får man dessutom andra resultat om man provar olika typer av bias på olika ljud: rent, crunchigt, maxdistat och så vidare.

Min favoritinställning är oftast att ställa in distkanalen så att jag med full volym på gitarren får till ett riktigt bra, runt och bärande lead-ljud. Sen skruvar jag helt sonika ned gitarrvolymen rejält och får - med en bra förstärkare - fram ett nästan kliniskt rent strängljud.

Det gick utmärkt att göra detta med Super-Sonic Twin. Om man upplever att lead-volymen inte räcker till är det bara att lyfta den ett hack eller två med effektloopen. (Som då givetvis ska vara utan effekt.)

Fjäderreverbet är av den långa typen och drivs med rör. Det fungerar och låter precis som Fenders reverb bör göra om du frågar mig: rent, naturligt och enkelt att ställa in.

Slutomdöme. Fender Super-Sonic Twin är den mest kraftfulla modellen i Fenders Super-Sonic-serie. Förutom ett monumentalt rent ljud kan den bjuda på en hes sprucken bluesröst, grymta crunchigt och sjunga ut med varma, bäriga och kärnfulla lead-ljud. Den är trogen Fender-familjens ljud överlag men också bred på ett sätt som gör den användbar inom de flesta musikstilar. Därför kan jag rekommendera i princip alla typer av gitarrister att lyssna på den, eller någon av dess småbröder. Själv vet jag få andra rörförstärkare som kombinerar de här ljudegenskaperna lika bra. Och knappast till det här priset.

Fakta

• Rörförstärkare, combo

• 100/25 watt

• 2 kanaler: Vintage (Normal/Fat) och Burn

• 7 x 12AX7 och 2 x 12AT7 rör (för reverb) i försteget

• 4 x 6L6 slutrör

• 2 x 12” högtalare, Celestion Vintage 30

• Fjäderreverb, fullängd

• Effektloop

• Damping control för högtalarrespons

• Biaskontroll

• Robust pedal för kanalbyte, reverb och loop.