banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Guthrie Govan

Av Ulf Zackrisson
 
Guthrie Govan var nyligen på Sverigebesök och gjorde då en ytterst uppskattad clinic inför ett utsålt Stenhammarsalen, Göteborg. FUZZ fick som enda media en exklusiv intervju med det brittiska gitarrgeniet.
 
Dagen innan vår intervju äger rum står Guthrie Govan på scenen i Stehammarsalen i Göteborg där han för Charvels räkning håller en clinic, arrangerad i samarbete med Brand Jam och GSO.
 
 
Guthrie Govan bytte för ett år sedan gitarrmärke till Charvel som numera tillverkar en signaturmodell åt honom. Det var en trivsam, avspänd och högst intressant föreställning som Govan bjöd på, där han inte bara gav prov på vilken utomvärldslig, fantastisk gitarrist han är utan också pratade om sin nya gitarrmodell, delgav åhörarna sin gitarrfilosofi, svarade på frågor både från publiken och via en videoskärm från de städer (Helsingfors, Kaunas och Köpenhamn) som livestreamade clinicen. 
Guthrie, som är född 1971 började spela som treåring(!) och hade sitt första gig vid fem års ålder! Han har alltså vid 43 års ålder spelat gitarr i fyrtio av dessa!
När han inte är ute på clinicturnéer spelar han framförallt med det egna bandet The Aristocrats, men är också medlem i Steven Wilsons nuvarande band. Andra samarbeten värda att nämnas inkluderar den brittiske rapartisen Dizzie Rascal och proglegenderna Asia.
Var finns dina musikaliska rötter?
– Jag förmodar att bluesrocken är grundpelaren i mitt gitarrspel.
Det första jag lyssnade på var dock 50-talsrock; Elvis, Jerry Lee Lewis, Little Richard… Sedan blev det Cream, Hendrix, Zal Cleminson i Alex Harvey Band med flera.
När du var klar med det. Vart gick du då?
– Fast man blir aldrig riktigt klar med en sådan som Hendrix, där finns alltid något nytt att upptäcka. Jag har egentligen aldrig fokuserat bara på en sak eller genre. Det var allt möjligt som följde; jazz, klassiskt, filmmusik… En lite skrämmande upptäckt var när jag var 12-13 år och upptäckte att jag inte hade några jämnåriga att spela med och fick vända mig till killar som var 6-7 år äldre. Alla dessa killar var nämligen metalheads, vilket var ett totalt främmande territorium för mig. Till exempel vad man kunde göra med ett Floyd Rose och ett par humbuckers. Det var då jag upptäckte Yngwie Malmsteen, Steve Vai och alla de andra shredgitarristerna. Jag hörde faktiskt Steve Vai innan Eddie Van Halen, det är hur skruvad min gitarrutveckling varit (skratt). Det var som sagt en helt ny värld för mig och jag blev nästan överstimulerad när jag upptäckte allt det där. Här fanns plötsligt ett helt nytt sätt att använda gitarren på och jag visste inte ett skit om det!
Ditt gitarrspel befinner sig redan nu på en otroligt hög nivå. Och ju högre upp desto svårare är det väl att ta nästa steg. Eller hur tänker du?
– Jag tänker inte alls i de banorna. Jag är ju igång varje dag så varje förkovran sker steglöst utan att jag direkt märker det. Det är en ständigt pågående resa där man hela tiden lär sig nya saker. För varje ny musikalisk dörr du brutit igenom så finns en hel korridor bakom med massor av nya dörrar.
Något som lyser igenom i ditt spel, hur virtuost det än må vara, är en utpräglad melodisk kvalité.
– Jo, det stämmer nog. Jag hoppas det i alla fall. Jag associerar gärna med gitarren med sång. Vilket är det som första som når fram när en ickemusiker lyssnar på musik.
Har du haft någon period där du kopierat gitarrister ton för ton? 
– Det har väl hänt att jag kopierat vissa fraser och låtar men aldrig hela album. Jag har mer försökt suga åt mig lite här och lite där.
Det är ungefär på samma sätt när du lär dig ett språk, du lär dig genom att härma. Man formar sig också själv som gitarrist genom att kopiera bitar som man har nytta av i sitt eget spel. 
 
 
På din clinic betonade du att som gitarrist, ”hiding the joints”. Det vill säga kamouflera skarvarna mellan tonerna och på sätt få ett mer bundet tonspråk, sångbart och vokallikt. Ett bra exempel på detta finns på en av dina Jam Tracksplattor: West Coast Groove och blueslåten Beautiful Imperfection där du nästan låter som slidegitarristen Derek Trucks – fast utan slide. Och väldigt melodiskt, precis som han låter.
– Intressant att du nämner Derek Trucks, det är ju definitivt en av dagens gitarrgudar. ”He´s got the note!” Lirar alltid äkta och genuint och har lyckats ta gitarrspelet till en nivå där få varit tidigare.
Du har undervisat en hel del genom åren. Har det fördjupat din musikaliska förståelse och påverkat dig som musiker?
– Det har det absolut, eftersom jag är helt självlärd. Alla frågor från elever om hur jag spelar får mig att tänka efter varför jag spelar som jag gör, att se det från ett annat perspektiv, vilket är nyttigt.
Att du behärskar de flesta gitarrstilar, kommer det också sig av att du undervisat och därigenom fått sätta dig i olika genrer?
– Nej, det har mer att göra med att jag inte valt att fokusera som en del på att bara lira jazz, eller bara metal, bara blues… Jag hittar oftast något värdefullt i all slags musik och sådan har jag varit så länge jag minns. Jag är mer anhängare av den där uppfattningen att det bara finns två slags musik: bra och dålig.
Dina clinics har nästan en touch av gitarrfilosofi över sig. Det handlar väldigt mycket om att göra musik av sitt gitarrspel?
– Det är medvetet. De som kommer till mina clinics är oftast gitarrister med bra teknik, dom känner till sweep-teknik och det finns en uppsjö videos på youtube som visar det där, så varför lära ut mer av sådant de redan känner till? Jag har träffat åtskilliga gitarrister som tillbringat tusentals timmar med att öva upp sin tekniska förmåga men som ändå inte tycker att de kommit någonstans. Så min grundläggande fråga till alla som kommer till mina clinics är: Varför spelar du gitarr? Vad förväntar du dig att få ut av det? Det låter kanske uppenbart, men det är väldigt viktigt att försöka sätta saker i sitt rätta perspektiv. Det är något som jag försöker inpränta hos mina elever. Att behärska ett visst mått av teknik och att utveckla detta är såklart kul och nödvändigt för eleven, men inte enbart det. Det gäller att ha en plattform också. Sätta det i en kontext, lära sig skriva låtar och spela med andra musiker framförallt.
En annan viktig sak som du poängterade var hur viktigt det är att lyssna, både på sig själv och på dem man spelar tillsammans med. 
– För min del är ju detta det mest självklara i världen, men jag har ju träffat tillräckligt många andra gitarrister för att inse att det inte är så självklart för alla.
Att öva upp just den förmågan lär ju också en att kommunicera med andra musiker. I en jamsituation till exempel, att i ögonblicket kunna interagera, veta vad man skall spel, när man skall spela och när man inte skall spela.
– Helt och hållet! Lirar du improviserad jazz behöver du den snabba uppfattningsförmågan, man ju vet inte vad de andra killarna i bandet tänker göra förrän de gör det. Det där måste du kunna reagera och svara på i realtid och alltid oförberett, orepeterat. Även om du spelar i ett coverband där allt är repeterat till fullo så kan saker gå snett, någon spelar fel, ett backingtrack funkar inte och så vidare. Allt kan hända och då gäller det att ha den där beredskapen som gör att man kan reagera på ögonblicket.
När du spelar med The Aristocrats, hur lösa tyglar är det? Händer det att ni helt och hållet bara går upp och improviserar?
– Det bandet har en egen historia. För det första så träffades vi av en slump. Och det var inte bara det där att vi alla var avancerade musiker som kunde lira i konstiga taktarter. Det kändes direkt som vi gått i skolan tillsammans, även om så inte var fallet. Vi tyckte att det fanns en speciell kemi och energi när vi spelade som var spännande. Vilket var det som vi ville få fram; hur vi lirade tillsammans, inte att ”det här bandet har tre olika instrumentalister som gör varsina egna cirkustricks”. Grejen var att komma fram till hur vi skulle åstadkomma detta. Definitivt inte genom att jamma i A i en timma, utan att skriva låtar. Alla skriver följaktligen i bandet, hela tiden. En process som är helt demokratisk. Allt sker i samförstånd och jämlikt, både i och utanför musiken. Var och en skriver låtar för sig och gör kompletta mp3-demos med trummor programmerade och så vidare. Sedan går vi vidare på så sätt att vi kommer överens om att repa in låten exakt efter demon, för att sedan när man kan den utan och innan fucka upp den totalt, vrida och vända på den, men där vissa hållpunkter och teman finns kvar som man hela tiden kan återvända till. Och det är just den strukturen som gör att du kan tillåta dig att göra hur vansinniga prylar som helst. 
Du sa också något tänkvärt på din clinic angående att ta risker i musiken. ”Whatever you play, it´s not a wrong note – yet!” 
– Vad jag menar med det är att tonerna relaterar alltid till det som kommer efter. Hur ”fel” det än kan låta när tonen tas, så är det själva upplösningen som är viktigast.
Dynamik är ett viktigt inslag i ditt spel och kräver ett instrument som är levande och svarar, vilket osökt leder över till din relativt nya Charvel signaturgitarr. Du spelade ju på en Suhr innan. 
– Det var vissa saker som jag upptäckte funkade bra med Suhrgitarren. När det gäller träslag till exempel kom jag fram till att lind med en löntopp passade väldigt fint ihop till kroppen. Dels den där dovare mahognyklangen som funkar så väl med ett överstyrt rocksound, fast inte så bra för funkiga riff och där gjorde lönntoppen att det blev lite diskantskimmer i tonen. Så den träkombinationen är en bra kompromiss. Halsen är avfasad på ett bekvämt sätt vid infästet vilket ger en skön access högt upp på halsen. Halsen är för övrigt i roasted maple, vilket betyder att träet torkats. Liknar ungefär den process som sker med tiden på en vintagegitarr och ger en mer resonant ton, och att halsen blir stadigare. Den blir också mer motståndskraftigt mot olika klimat. Halsen har även stödstänger i grafit. Det inverkar väl inte så mycket på tonen, men jag tycker den blir tajtare utan döda punkter.
Guthrie berättar att den verkligt stora skillnaden mellan hans tidigare Suhr-gitarr och Charvelmodellen är svajstallet. 
– Jag har letat efter något liknande i åratal. Har man en perfekt skuren översadel med lite nutoil i skårorna och om vinkeln där strängarna går över skårorna inte är för tvär så skall man inte ha några problem med stämningen. Visserligen bänder jag strängar som en dåre men jag har alltid haft problem med stämningen. Har verkligen provat alla svajstall som finns och kom fram till att jag behöver en låsbar sadel som på ett gammalt Floyd Rose, fast utan att döda tonen vilket är lätt hänt. Vi lyckades hitta ett Floyd Roseoriginal men det var helt förskräckligt, för det första alldeles för högt vilken medförde en väldigt konstig spelposition på högerhanden. Radien på själva stallet var också helt fel och inte anpassat efter den flatare greppbräda man använder idag. Så det slutade med att Charvel generöst lovade: ”Vi tillverkar ett svajstall åt dig enbart för denna enda signaturmodell”. Och det blev verkligen helt underbart fint! Med ett mässingsblock som är levande och resonant. 
Kör du med flytande svaj?
– Alltid, vilket funkar skitbra ända tills du slår av en sträng. Grejen med svaj för min del är inte att göra störtdykningar och sådant utan istället använda det som Beck eller Hank Marvin gör, där pitchen rör sig upp och ner utan något klonkande ljud och helt sömlöst.
Du snackade om dina mikar och sa att du efterfrågade en ärlig mikrofon. Hur låter en sådan i dina öron?
– Jag vill inte ha något förlåtande sound, många mikar har hög output och komprimerar tonen vilket döljer alla brister i tonen och anslaget. Vill du låta som en sequencer när du shreddar och att alla toner låter likadant så finns det mikar som hjälper dig få fram det ljudet. Jag har dock alltid tyckt, att vill man låta helt perfekt så finns det datorer som fixar det där, vilket även går snabbare, det är bara att programmera – man behöver inte ens öva!
– Det jag framförallt gillar med gitarren är att man så har så mycket olika parametrar som man kan styra, och i hög grad forma varje ton som man vill. Detta är unikt om du till exempel jämför med en pianist. Hur många val har han att påverka ljudet? Som gitarrist har man mängder av saker som kan påverka och det är så du skapar ditt eget sound, din egen röst. Det är något jag vill prisa, att kunna spela samma ton på trettio olika vis.
Hur är outputen i dina mikar?
 Lite högre än PAF, inte speciellt hög alltså. Konfigurationen är två humbuckers och en singlecoil som styrs av en femvägsswitch. Michael Frank Braun har lindat mikarna. 
Vem är han?
– Han har bland annat gjort mikarna till Eric Johnsons signaturgitarr och jobbar för Fender. Jag måste med andra ord varit en ganska tillmötesgående kund i jämförelse med Eric (Skratt). Men det var faktiskt så jag tänkte. Kunde han göra Eric Johanson nöjd så skulle det inte vara några problem med mina önskemål.
Din hals, är den tunn med en flat greppbräda?
– Greppbrädan är flat men halsen är inte speciell tunn. Den känns snabb och lättspelad men jag har aldrig metalhalsar, typ Ibanez, för det går inte och lira blueslicks på dem. Charvel har alltid gjort fina halsar.
 
 
Du kör med en liten, men ytterst välljudande och högt spelande, lunchboxförstärkare på dina clinics. Vad kan du säga om den?
– Den heter Victory. Jag ville ha en portabel rörförstärkare som inte var för tung för resväskan, men som ändå kunde leverera. Victoryförstärkaren låter som en hotroddad Marshall med tonvis av gain men där man ändå hör alla nyanser, som svarar på anslag på ett dynamiskt sätt och med fin strängseparation. Jag körde till exempel på Cornford innan Suhr, till och med på Erotic Cake-albumet, sedan hände något med företaget. Det blev omöjligt att få tag på dem så jag var tvungen att gå vidare med en annan förstärkare. Men Victory har samma designer som Cornford, Martin Kidd, som är otroligt duktig. Med Aristocrats kör jag på deras 50-wattstopp V50. På resande fot en lunchboxmodell som heter V30. Vi valde 6L6-rör till slutsteget för att få ett större headroom på de rena ljuden. Fick krypa till korset där för jag är ju egentligen en EL34-kille.
 
 
Vad har du för förhållande till effekter?
– Jag gillar sådant som jag kan styra. Gillar inte effekter som är som Instagramfilter, typ ”Nu blir allting blått”. En wahwah däremot är ju som en mun där man formar ljud, och sådant gillar jag. Likaså envelopefilter där man styr ljudet via sitt anslag. Jag får ofta frågan ”varför använder du inte mer delay?” Visst, det kan låta trevligt med delay men det kommer att låta mindre som jag och du kommer inte att kunna höra vad jag försöker göra. 
Vad har du för andra gitarrer förutom Charvel?
– Jag har en Tokaistrata från 70-talet som låter svinbra, en av de bästa strattor jag spelat på. Har vidare en Gibson 335 som har samma födelseår som mitt (1971), en Vigier bandlös gitarr som är riktigt cool…
Bandlös gitarr är verkligen ingen lek…
– Visserligen, men det gäller inte att avskräckas. Så fort du hittar en rätt ton som låter bra så kommer dina händer att minnas det och sedan är det bara att gå vidare. 
– Sedan har jag en 8-strängad Strandberg, en svensk gitarr med en True Temperamentgreppbräda. Ola Strandberg som byggt den, det är en smart kille. Jag gillar hans sätt att tänka och hur han gått utanför de gängse normerna när han byggt den gitarren. Alla hans idéer är fullkomligt relevanta. True Temperament funkar helt klart och vid stora jazzackord och ackord med stora intervallavstånd så uppstår inte de där kollisionerna tonerna emellan. Fast systememet får mig osäker när jag skall stämma gitarren på gehör. Jag trodde att Strandbergitarren bara skulle bli min hemmagitarr för hobbybruk och för att komma på nya häftiga jazzackord med låga bastoner. Det är egentligen ingen gitarr utan ett eget instrument. Jag medverkade på en konsert med den kände filmmusikkompositören Hans Zimmer spelningen nyligen. Han hade sett en youtbubevideo med mig och frågade om jag var intresserad att spela med honom. Han har ju gjort filmmusiken till Gladiator och Pirates Of Carribean och en massa andra storfilmer från Hollywood. Och då kom jag plötsligt på vad jag skulle använda Strandberggitarren till – att komponera orkestrerad metal för film.
 
 
Videolänk, demo:

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG

banner