banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Intonera gitarren del 1

Intoneringens mål är att få intervallen mellan den lösa strängens ton och tonen på 12:e band, till precis en oktav.  Börja med att stämma alla sex strängarna med en stämapparat (och kolla stämningen fortlöpande under hela proceduren). Gitarren ska hållas i spelposition – stämningen påverkas märkbart av bland annat tyngdkraften, om instrumentet ligger på rygg.

Jämför den lösa strängens ton med tonen på 12:e band, med hjälp av stämapparaten. (Alternativt kan man använda 12:e bands flageolett istället för den lösa strängens ton.) Stämapparatens nål bör ge exakt samma utslag (eller om det är en strobetuner, stå helt still) i båda fallen. Om den inte gör det, och 12:e bands ton är för låg, är stränglängden lite för lång och stallsadeln måste justeras närmare halsen. Om 12:e bands ton är för hög är stränglängden lite för kort och stallsadeln måste justeras i riktning bort från halsen. Stäm om strängen och jämför igen. Upprepa denna procedur tills det blir rätt, och fortsätta sedan med nästa sträng, och så vidare.

Alla strängarna kommer att vara lite längre än den teoretiska mensuren, som är avståndet; övre sadeln - 12:e band x 2. Anledningen är att strängen sträcks litegrann när man trycker ner den på banden. Desto tjockare sträng, desto mer påverkas tonhöjden. Därför behöver de lägre strängarna mer "kompensation", som denna lilla längdökning kallas. En ospunnen sträng behöver mer kompensation än en spunnen av samma diameter, så i de flesta fall kommer E-ettan att vara "kortast", H-strängen lite längre, en ospunnen G ännu lite längre, D-strängen lite kortare än G, A-strängen lite längre än D, och E-sexan längst av alla.

Bilderna 1 och 2 visar intonering av ett stall typ Tune-O-Matic. Denna stalltyp kan även monteras med intoneringsskruvarna vända åt andra hållet än i bilden (mot mikarna). Det känns kanske naturligare att ha dom på stränghållarsidan, men om vinkeln ner mot stränghållaren är för brant kan strängarna ligga emot skruvskallarna och orsaka rassel och oljud (på vissa varianter - vintagemodeller i synnerhet). I såna fall vänder man bara på hela kalaset och intonerar från miksidan, trots att det är lite krångligare.

Washburn-HB-30:an på bilderna gick bra att justera med skruvarna bak, som synes på bild 3.

På bild 4 kan man se att jag har justerat stränghållarens höjdskruvar upp precis så långt att ingen sträng tar i på bakkanten av stallet. Genom att höja stränghållaren ännu mer kan man påverka spelkänslan litegrann - det kan kännas lite lättare att böja strängarna med en flackare strängvinkel över stallsadlarna.

På bilderna 5 och 6 intonerar jag en av mina egna strata-stil gitarrer (i själva fallet låtsas jag bara, både i detta fall och i det förra). Men en, förhoppningsvis, intressant detalj är att jag har svajet justerat för cirka dubbelt så mycket “pull-up” som jag citerade som Fenders fabriksinställning i del 4 av denna artikelserie (FUZZ nr 1/06). Detta för att kunna höja höga E-strängen en helton med armen, som min gitarrhjälte Jeff Beck. Bakkanten på svajet är lite drygt 6 mm från gitarrens top.

Den skarpögde märker även att min strobe visar “6 - 5” när jag (låtsas) intonera H-strängen i bild 1 - det betyder “6-string mode, 5:e strängen”. Likaså visar den “6 - 3” när jag intonerar D-strängen i bild 5. Normalt kallas gitarrens H-sträng för 2:a strängen, och D-strängen för 4:e, men min PST-2 strobe designades av en pianokille (Jim Campbell), som vände på den sedvanliga ordningen. För honom var det logiskt att den lägsta strängen hade det lägsta numret.

I nästa avsnitt ska jag gå in lite djupare på finesserna kring intoneringen, och försöka förklara varför även den mest välbyggda, väljusterade och välintonerade gitarr inte stämmer helt korrekt över hela halsen, utan bara nästan…




 
Intonera_374pix.jpg

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner