Skandinaviens ledande gitarrportal

Intonera gitarren del 2

I förra avsnittet lovade jag gå in lite djupare på finesserna kring intoneringen, och att försöka förklara varför även den mest välbyggda, väljusterade och välintonerade gitarr inte stämmer helt korrekt över hela halsen, bara nästan…

 Vi hade kommit så långt att alla sex strängar ger rena oktaver mellan den öppna strängen och 12:e bandet. Teoretiskt sett borde nu även oktaverna mellan 1:a och 13:e, 2:a och 14:e, 3.e och 15:e banden - och så vidare - stämma rent. Ska man vara petnoga med intoneringen borde man nu ta och kolla igenom alla sex strängar igen, men denna gång jämföra 5:e bands och 17:e bands toner. (Om din stämapparat inte kan läsa tonen C - gäller vissa ”guitar tuners” - kan du använda 4:e och 16:e banden på G-strängen.) Kolla väldigt noga att de öppna strängarna stämmer korrekt först. Skriv upp vilka strängar som läser respektive lågt eller högt vid 17:e bandet jämfört med 5:e bandet. Oftast ser man en tydlig tendens - att gitarren stämmer bättre i ena änden än i den andra. Nu får man bestämma sig för vilken ände som är viktigast, liksom... Om du spelar mest ackord på de första fyra-fem banden är det förstås vettigast att optimera de lägre positionerna. Om du däremot uppehåller dig ofta uppe över 12:e bandet, och särskilt om du spelar intervaller eller ackord på flera strängar, får du kanske offra visackorden en aning. För att till exempel kuva en tendens att tonerna blir för höga uppe vid 17:e bandet får man acceptera oktaver som är lite låga i jämförelse med de öppna tonerna. Om däremot 5:e bandet är för lågt (inte särskilt troligt, men det händer) får man justera oktaverna lite för högt mot de öppna tonerna.

Med detta borde gitarren stämma tämligen tillfredställande över hela registret. Om man fortfarande inte är nöjd kan man överväga andra åtgärder, som att eventuellt flytta övre sadeln (om de två-tre första banden spelar lite för högt jämfört med de öppna tonerna) eller att “sträckstämma” instrumentet (som ett piano). Men för att ge rättvisa åt dessa koncept krävs en utförligare förklaring än som får plats i en Fix-kolumn, så jag tar mig friheten att hänvisa till min webbsida, där jag har en mer omfattande artikel om intonering - se www.guyguitars.com, “Gitarristens Handbok”, “Intonering”.



Bara nästan

Inte ens den allra dyraste, mest väljusterade och välintonerade gitarr stämmer helt korrekt över hela greppbrädan. Man kan komma ganska nära men i praktiken har de allra flesta gitarrer en tendens att stämma lite högt vid de lägsta banden, lite lågt vid 5:e - 10:e band och ganska bra runt oktaven. Uppe över 15:e bandet kan vad som helst hända. Nu snackar jag om ganska små avvikelser, men de avslöjas lätt med en bra stroboskoptuner.

Det är viktigt att poängtera att “stämma korrekt” inte är samma sak som att “stämma rent”. Gitarrer är byggda för liksvävande temperatur ("Equal Temper"), där alla halvtoner är likvärdiga. “Ren” stämning, efter den naturliga övertonsserien, är en helt annan sak - renstämda halvtoner är ”inte” likvärdiga, och kan inte åstadkommas med standard, parallella, raka band. I liksvävande temperatur är det endast oktaver och unisona toner som stämmer helt rent. (Ni som vill fördjupa er i teorin bakom detta hänvisas till artiklarna “Stämma Gitarren” och “Varför stämmer det inte?” på min webbsida.)

Så varför stämmer inte gitarren helt korrekt? Den matematiska funktionen (12:e roten av 2) som används för att räkna ut liksvävande bandplacering är egentligen en grov förenkling. Den utgår ifrån endast en uppgift - den teoretiska mensurlängden - och förutsätter att alla strängar uppför sig precis likadant, utan att ta hänsyn till vare sig materialet dom är gjorda av, tjocklek eller konstruktion (spunnen eller ospunnen). Den tar inte ens med i beräkningen vad som händer när strängarna trycks emot banden!

Frekvensen hos en vibrerande sträng bestäms av tre faktorer - längden och massan av den vibrerande delen, och spänningen. När man trycker ner strängarna mot banden påverkas alla tre faktorer i olika grad, beroende av var på greppbrädan man spelar. En enkel justering per sträng av mensurlängden vid stallet - “intonering” - kan omöjligen kompensera fullt ut för alla dessa faktorer samtidigt, eftersom de varierar från sträng till sträng och från band till band.

Det enda sättet att kompensera för alla dessa faktorer vore att justera varenda kontaktpunkt mellan sträng och band separat för varje sträng vid varje band. Detta är förstås fullständigt omöjligt med standard, parallella och raka band. Vi får därför stå ut med gitarrer som inte stämmer helt korrekt över hela greppbrädan… bara nästan.




 
tavling_110719.jpg

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner