John Coltrane Impressions

Av Peter Almqvist

Saxofonisten John Coltrane har haft en enorm inverkan på jazzens utveckling. Sitt stora genombrott fick han med Miles Davis i mitten på femtiotalet. Coltrane ledde många egna grupper, bland annat med pianisten McCoy Tyner och trumslagaren Elvin Jones. Det här kom att bli hans klassiska kvartett. Strax innan Coltrane formade sitt eget band hade han varit med på Miles Davis banbrytande album Kind of Blue. Inledande spåret heter So What och är ett lysande exempel på modal improvisation, något som vid den här tiden var ett helt nytt sätt att improvisera. Låten består endast av två ackord, Dm7 och Ebm7. Pianisten Bill Evans som var med på inspelningen ändrade dock lite på mollsjuackordet och la in kvarten i stället för molltersen. Du får faktiskt samma ackord fast i e om du tar gitarrens alla öppna strängar och utesluter E-1 på toppen. I bland brukar man kalla det här för ”a So What chord” och en adekvat ackordanalys skulle kunna vara Dm7add4. 

Över de här ackorden improviserade man sedan med hjälp av den doriska skalan. Ett par år efter Kind of Blue spelade John Coltrane in ett album med titelspåret Impressions. Den bygger på exakt samma form och ackord som So What. Idén till temat på Impressions fick Coltrane från en amerikansk kompositör vid namn Morton Gould. Stycket hette Pavanne och ingick i ett större orkesterverk, American Symphonette No:2 som Gould skrev redan 1939. 

Det är minsann inte bara hip hopare som samplar! Coltranes första inspelning av Impressions gjordes 1961 och var en liveupptagning från jazzklubben Village Vanguard i New York. För upptagningen svarade den legendariska ljudteknikern Rudy Van Gelder som bland annat spelade in de flesta av Wes Montgomery och Grant Greens plattor. Det här var en banbrytande platta och signalerade att Coltrane åter var på väg att utforska nya tonala områden. Framförallt spelar han mycket friare än på Miles Davis So What och han var vid den här tiden mycket intresserad av bland annat indisk musik. Kuriosa i sammanhanget är en historia berättad av gitarristen Roger McGuinn i gruppen Byrds:

”Vi var på en lång turné och den enda musik vi hade med oss var en kassett med Coltranes platta Impressions. Vi spelade den säkert hundra gånger genom en Fender Twin som vi kopplat till bilens generator.”

Resultatet av denna musikaliska mangling blev Byrds Eight Miles High, ett homage till John Coltrane och låten India i synnerhet som även den återfinns på albumet Impressions. 

I månadens exempel ska vi se om man kan överföra något av Coltranes sätt att spela på Impressions till gitarren.

En sak som fungerar bra är att använda en del av de pentatoniska sekvenser han använder. D-moll pentan är självklar men man får också ett skönt ”mood” genom att lägga till en e-moll penta, tonen e blir en nia över Dm och tonen g blir en elva. I exempel 1 och 2 använder jag sekvenser ur e-mollpentan. För att få extra driv använder jag också öppna strängar. I andra exemplet blir de öppna strängarna egentligen helt ”fel” men det fungerar faktiskt alldeles utmärkt ändå. Coltrane jobbar också på några ställen med treklangerna F och G vilket jag tagit med i tredje exemplet. Frasen i exempel fyra drar mer åt ett G7 eller G13 vilket ju passar alldeles utmärkt över Dm.

FUZZ 4/12