John Norums rigg
| John Norum får väl jämte Yngwie Malmsteen anses som Sveriges största internationella gitarrhjälte. Rigg ger dig här svaret på hur han får fram sin feta, bluesiga hårdrockston. John Norums signaturton är baserad på en klassisk stil med drag av såväl Michael Schenker som Gary Moore och har inspirerat många unga gitarrister världen över. Även om hans stil känns igen har soundet gradvis förändrats genom åren, från ett mer mellanregisterbetonat kompljud till dagens tyngre och fetare dito. John är aktuell med två plattor, Europes nya alster Last Look At Eden och snart sin egen, sedan länge efterlängtade, nya soloplatta Play Yard Blues. Hans utrustning på de båda är dock ungefär den samma. – Jag använder två stärkare, min åttiotals femtiowatts Marshall JCM800 som jag köpte av Michael Schenker 1997 och så en femtiowatts Marshall Silver Jubilee som jag köpte när vi var på turné i Tyskland. Jag hade Anniversaryn på nittio procent av plattan eftersom den har en mer bluesig ton än 800:an. Det var bara på låten The Beast jag använde en lånad Peavey 6150. Lådorna är Marshall, tidigt sjuttiotal med 30 watts Celestion Greenbacks. Och vilka gitarrer kör du på? – Det är en vintage 74:a strata på mycket av kompgitarrerna, i synnerhet på single-noteriffen. Jag körde bara på halsmiken, som är en Vintage Van Zandt. Den låter lika fett som en Les Paul. På The Beast använde jag min 1980 Les Paul Custom på vilken det sitter en Screaming Demon George Lynch-modell i stallet och en PAF i halsen. Jag fick tipset att byta kondingen mellan volym och ton till en Bumble Bee och det gjorde en otrolig skillnad! Det tog bort alla höga toppar och gav mer separation på distade ackord. Jag håller på att byta på alla gitarrer nu. De andra gitarrerna John använde på Europeplattan var en 57:a Gold Top re-issue, en 76:a Flying V och en 72:a Gold Top med P90-mikar på ett par solon. – Jag gillar singlecoilljudet. Det som Gary Moore körde med på Victims Of The Future och så Leslie West förstås, lägger han till. Live kopplar John sina båda Marshalls in i ett MXR Stereo Chorus, vidare till en Dunlop Jimi Hendrix wah-wah och så till gitarren. I loopen på JCM800:n har han ett Boss Digital Delay. – Jag har använt ett Roland SE3000 Delay i en massa år, men så skulle vi göra ett gig i Norge och jag orkade inte släpa med det på flyget så jag tog med Bosspedalen istället och kom fram till att den lät bättre och lite varmare. Att köra ena stärkaren torr och den andra med delay ger en bra blandning live med lite direktljud och lite space blandat. Jag hade tidigare en Chorus Ensemble innan MXR:en, men jag gillar denna bättre för den har bas, diskant och en boostknapp där jag sätter basen på fullt och har boostknappen intryckt, konstaterar han och berättar att hans gitarrtekniker Peter Erixon även byggt om en kanalswitch så han kan switcha över till ren kanal på båda stärkarna samtidigt. En sak han säger sig ha lärt av före detta Thin Lizzy-gitarristen Brian Robertson är att volymen inte behöver vara på noll eller fullt, utan att dra ner till ungefär sex ger en skönt bluesig ton. Till synes en ganska greppbar uppsättning men alltjämt ett personligt och varierat sound. FUZZ 10/09 |  |
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
