Skandinaviens ledande gitarrportal

Jonny Lang - Breddar sitt soulblueskoncept

Av Michael Linderoth

När Jonny Lang släppte albumet Lie To Me, var han bara 16 år. Den sålde platina och en ny ung gitarrstjärna tändes på bluesrockhimlen. Sedan dess har Lang släppt relativt få plattor men alltid turnerat flitigt med eget band och upplevt både rock›n›roll-livets höjdpunkter och lågvatten. Idag när Lang hunnit bli dubbelt så gammal som vid debuten är han aktuell med Fight For My Soul, hans första studioinspelning på sju år. 
Lyssnar man på bluesrockiga Lie To Me och jämför den med soundet på Fight For My Soul är det som natt och dag. Lang berättar att Motownsoul och Michael Jackson var musiken han växte upp med vilket influerat nya plattans «blåögda» soul, pop och rhythm & blues-sound. Det är också en skiva där Lang vill lyfta fram texterna.
– Titellåten är den som bäst beskriver plattans känslostämning bäst, säger Jonny Lang. Den låttexten är självbiografisk. Jämfört med tidigare album innehåller texterna mer allvar än tidigare. Flera handlar om saker jag sett, om orättvisor eller om företeelser jag ogillar eller om saker jag inte gillar med mig själv. Viktiga vardagliga ämnen och det har gjort att jag känner att jag uppnått något med den här plattan. 
Du och Tommy Sims producerade tillsammans och den är utgiven på ditt eget bolag. Berätta lite mer om jobbet inför inspelningarna.
– Allt jobb var lite av en logistisk mardröm faktiskt. Utan Tommys hjälp hade det inte gått och vi skrev flera av låtarna tillsammans. Allt spelades in under lång tid i flera olika studior och med mitt band. Att spela in med dem var verkligen givande. De är fantastiska musiker och vi har växt ihop både musikaliskt och som människor efter att ha gjort hundratals gig tillsammans. De är de bästa musikerna jag spelat med och tack vare dem har jag utvecklats musikaliskt på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Det är en ära att ha med dem på albumet.
Har du arr och sound klart för dig innan eller hur jobbar du?  
– Jag skriver oftast låtarna på akustisk gitarr eller piano. Den första demon förändras följaktligen, men just då när musikerna gör sin tolkning  är en del av låtskrivarprocessen jag verkligen gillar. Slutresultatet blir nästan alltid bättre än vad man först trodde och hoppades på.
... och om en idé inte funkar?
– Det kan vara vibbarna i studion som inte är rätt den dagen, men för det mesta funkar det och man blir bara otroligt glad av att höra låtarna ta form och få liv. 
Sedan genombrottet med Lie To Me har Jonny Lang turnerat mer eller mindre oavbrutet. På balladen All Of A Sudden finns textraden: ”My home is on the highway and my family on the stage”, 
– Jag har alltid spelat massor live men var ledig en längre period nyligen. Vilket var en anledning till att det tog tid att göra plattan. Men jag uppfostrar barn och ger konserter, det är vad jag gör, säger Jonny och skrattar. 
Din röst är ju något extra, väldigt kraftfull med nerv och redan tidigt beskrevs det som att du lät som en äldre bluesveteran. Vilka sånginfluenser har du? 
– Stevie Wonder och James Taylor är mina största influenser för deras frasering, men också tidig Tamla Motown-soul, R&B och Michael Jackson och gospel.  
Och som gitarrist?
– Först Albert King, B.B. King och Albert Collins, men senare Jeff Beck och Jimmy Page. Som gitarrist är jag definitivt blues fast mina låtar hamnar nog i en annan genre.  
Du var gästsångare på Eric Johnsons senaste album Up Close och låten Austin, för övrigt en plattans bästa låtar. Hur kom det samarbetet till?
– Vad kul att du säger det, för jag har faktiskt inte hört den färdiga låten än! Jag träffade Eric då och då när jag turnerade men lärde känna honom närmare på en av de första Experience Hendrix-turnéerna som jag också deltog på. Eric är schysst och en unik, fantastisk musiker. Att se hur han närmar sig sin musik och perfektionen i gitarrspelet är fascinerande. Han behövde verkligen inte fråga mig två gånger. 
Live pluggar Jonny Lang oftast in i två Fender Deluxe Reverb Reissue-stärkare. De är «moddade» för att låta mer som de tidiga modellerna från 60-talet och högtalarna är utbytta mot Celestion Greenbacks. Pedal-parken varierar men ständiga följeslagare är en Vox wah-wah plus en Visual Sound Route 66 Overdrive. 
Jonny berättar att han har två favoriter bland sina gitarrer. En Custom Shop-byggd Fender Tele Thinline med två humbuckers plus en P90 i mittläget
– Det var Albert Collins som fick mig att spela Tele. Även Tab Benoit som spelar på Thinline med två humbuckers var en annan influens. 
Och den andra favoritgitarren är...? 
– En Gibson Les Paul Reissue ’58 som är en väldigt speciell gitarr. Jag har testat några äldre moeller. Du vet de med flammig lönntopp för 300 000 dollar... men min Les Paul sopade banan med dem. Jag har haft tur, för jag trodde att alla lät lika bra. Fast en gitarr måste inte vara gammal för att vara något extra.
Detsamma gäller en soulbluesman...
FUZZ 6/13

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner