Skandinaviens ledande gitarrportal

Kalle Moraeus rigg

 

Av Janne Stark
 
Kalle Moraeus har med sin breda musikaliska repertoar fått anpassa sin utrustning därefter. Efter att ha varit en flitig användare av Fender vintageförstärkare har han nu införskaffat en Mad Professor 101-topp och byggt ett välmatat pedalbord och därmed utökat sin ljudpalett.
 
Kalle Moraeus började sin musikaliska bana som grabb med att spela mandolin, enkelsträngad och fiolstämd, vilket gjorde steget till fiol lättare, samtidigt som han fick med sig plektrumtekniken när den gamla spruckna gitarren på vinden kom till användning. 
– Hade det varit lika roligt att öva fiol som att öva gitarr så hade man varit Paganini idag, säger han skämtsamt men konstaterar att det var fiolen som fick den största uppmärksamheten och som var huvudinstrumentet när Kalle hamnade på Musikhögskolan och sedermera 1988 fick jobbet hos Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm. Han sade sig dock ha kvar gitarren som en hemlig älskarinna som han inte riktigt kunde släppa, även om den fick stå tillbaka under tiden på musikhögskolan. Gitarren fick dock lite revansch efter hand när han hamnade i Stockholm, men som han själv uttrycker det – ”det var lite för sent för att bli gitarrist på riktigt”. 
Kalle Moraeus är en otroligt allsidig och genrelös musiker som behärskar allt från klassiskt och folkmusik till rock och blues, vilket också har till nackdel att han inte blivit specialist på något område. Han ser det som att han är en musikens bonde som gillar att odla olika grödor med växelbruk. Skulle han enbart spela klassisk fiol eller bara stå och harva bluesgitarr skulle han bli tokig. 
Den som fick in Kalle på gitarrspelet hemma i Orsa var en kille som heter Putte Snitt, en lokal musiklärare som var traktens gitarrkung. Han tog även gitarrlektioner av Putte, som senare lämnade hemorten under ett antal år för att studera på G.I.T i Los Angeles. 
Kalle är också en person som älskar att lära sig nya saker, vilket bevisas av att han tog flygcertifikat 2005 och startade ett företag som gör case:ar och pedalbord för ett tag sedan, trots att han säger sig ha tummen uppe i armvecket. 
För några år sedan bestämde han sig också för att åter börja ta gitarrektioner av sin gamle mentor. På en lektion i maj 2009 fick han dock en uppenbarelse. Den uppgift Putte just satt och försökte traggla in i Kalle, var exakta densamma de gjorde på den sista lektion Kalle tog för Putte som tonåring, trettio år tidigare, och han kom på sig med att fortfarande inte förstå den, vilket gav upphov till ett asgarv från dem båda. Fiolspelet är han dock klar med vad gäller att öva och utveckla, medan med gitarr känner han sig ha mycket kvar att lära. 
Tittar man på Kalles karriär är han mest känd för som medlem i Orsa Spelmän och Benny Anderssons Orkester, vilket slog rot i slutet av åttiotalet och var en högst omvälvande erfarenhet. Det ledde även till att han fick göra en massa studiojobb, mestadels stråkpålägg, men även lite mer udda instrument som irländsk bouzouki och mandolin, men endast ett par tre gitarrjobb. Live däremot har han haft alla elgitarrjobben i Benny Anderssons Orkester och även med Ainbusk Singers. Detta var under en tid när fortfarande äkta studiomusiker fanns, ett epitet som idag är nästan ett minne blott.

– Idag måste man vara producent, musiker och programmerare i ett, säger han. För inte så länge sedan började han förbereda sig på att karriären var på nedgång. Något han dock fick revidera. Han blev av med sitt kontrakt på Universal, men blev förvånande nog genast erbjuden ett nytt med Sony, trots att han, som han säger, inte direkt ser ut som Agnes. 
Som bekant fick han också med en låt i melodifestivalen 2010, Underbart, som blev en dunderhit och hans första album på Sony sålde i över 25 000 exemplar, vilket är en ganska sällsynt hög siffra idag. Vidare stod han som vinnare i Körslaget och blev då erbjuden att spela in en ny serie TV-program som skall börja sändas nu i höst. 
Eftersom Kalle har en bred musikalisk repertoar får hans utrustning också anpassas därefter. Han har, efter att ha varit en flitig användare av sina gamla hederliga Fender Blackface, en Twin 64:a och en Deluxe 66:a,  och Vox AC30 Clone från 1993, nu införskaffat en Björn Juhl Mad Professor 101-topp som han är mäkta nöjd med. Till den har han själv byggt två tvåtolvor, en rak och en vinklad, i massiv artonmillimeters björk. I den raka topplådan sitter två Celestion Vintage 30 och i den vinklade har han kombinerat två Eminence-element, ett Red Fang och ett Private Jack. Det där med att kombinera olika element är något han även testat innan med sin Vox AC30, där han bytte ut det ena Greenback-elementet mot ett Blue Alnico och fick en oslagbar kombination. 
– Blue Alnico låter inte bra i sig själv, utan är som en spik i örat, men kombinationen funkar kanonbra, säger han. 
Om vi vänder blicken mot Kalles pedalbord, som han bygger tillsammans med grannen i sitt företag Orsa Case, sitter där till att börja med fotomkopplaren till hans TC Electronics G-Sharp, en Skrydstrup bufferpedal, en kanalswitch till förstärkaren och en volympedal. Volympedalen är något han använder mycket i och med att han spelar ihop med akustiska instrument där nivån är känslig. Nu har han dock satt in kondingar i sina strator så han kan dra ner volymen på gitarren utan att tappa diskant. 
Kalles Orsa Case-pedalbord innehåller ytterligare några Björn Juhl-produkter. En pedal han anser sig inte kan leva utan är Björns BJF Pink Boost som öppnar upp ljudet så väl i de lägre och högre registren som i mitten. Han har också en Mad Professor Sweet Honey Overdrive, även det en grym booster som verkar vara mönstersydd för 101:an och som han tycker ger toppen dubbelt så många kanaler. Därutöver en Forest Green Compressor från samma märke. Utöver detta finns också en Fulltone Full-Drive 2, som Kalle anser vara en bra bruksdist, en Malekko Omicron Vibrato-pedal och två Boss DD-3 delay, där han använder den ena som slap-eko och den andra som long-eko. Det sista i pedalbordet är en Boss TR-2 tremolo och en Boss TU-2 stämapparat. 
Om man tittar på själva signalkedjan så går han från gitarren in i Skrydstrup-buffern, i den finns sedan en loop där alla stompboxarna är kopplade i följande ordning: stämapparat – compressor – Pink Boost – Fulltone – Sweet Honey – vibrato – tremolo – DD-3 (slap) – DD-3 (long) och volympedalen. 
Från buffern går signalen sedan rakt in i 101:an där G-Sharp sitter i förstärkarloopen. 
En betydligt enklare rigg som Kalle ibland använder och som han också anser vara fullständigt i hamn ljudmässigt, är hans Vox AC30, den rosa BJF Pink Boostpedalen och en Telecaster. Svårare än så behöver det inte vara. 
Gitarrer har han en hel del av och bland favoriterna finns en 63:a Esquire och en John English-byggd Masterbuilt strata med Suhr-mikar, en Epiphone DPA 1937 orkestergitarr och en Danelectro baryton. Just nu är favoriten dock en vit 2008 Strata med dalamotiv och True Temperament Thidell F1-hals, samt hans nya mikrofonkärlek signerade J.M. Rolph. 
– Det finns så mycket bra mikrofoner på marknaden som John Suhr och Lundgren, men Rolph-mikarna var helt rätt för mig, säger han och menar att dessa kommer pryda alla hans gitarrer hädanefter.
 
FUZZ 7/11

Fler artiklar

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner