Lesliekabinett - rena snurren till gitarr

Av Mikael Jansson

 

Lesliekabinett och Hammond B3-orgel är som gin och tonic, spagetti och köttfärssås, Helan och Halvan – en klockrent rätt kombination. Men Lesliekabinett kan med fördel användas till gitarr, och många gitarrister har gjort så genom åren: Peter Frampton, Stevie Ray Vaughan, George Harrison, Eric Clapton, David Gilmour, Jimmy Page. George Harrison lär ska ha varit väldigt förtjust i att använda Leslie till gitarren från White Album och framåt. Och om någon minns 1970-talsbandet Redbone som hade en liten hit med The Witch Queen of New Orleans, så körde deras gitarrist Lolly Vegas nästan alltid genom ett Leslie.

 

 

Kabinettet med rotorerna konstruerades av amerikanen Don Leslie för Hammonds orglar och kom på marknaden redan 1941. Kabinettet bygger på den så kallade Dopplereffekten, det vill säga att en ljudsignal som närmar sig och sedan avlägsnar sig från lyssnaren upplevs som stigande och sjunkande i tonhöjd, alltså samma fenomen som uppstår när man hör ambulanssirener passera.

Det klassiska Lesliekabinettet innehåller en rördriven effektförstärkare på 40 watt, en nedåtriktad 15” högtalare under vilken det finns en roterande trätrumma som ”kastar ut” ljudet och en diskantskrika till vilken det finns en öppning med två horn som släpper ut diskanten. Båda rotorerna drivs av var sin motor. Man brukar ju ofta tala om ”roterande högtalare”, men det är alltså inte riktigt så.

De vanligaste Leslie-kabinetten för orgel heter 122, 142, 145 och 147, där 142 och 145 är något mindre och kanske mest lämpade för gitarrister, om man nu kan säga ”lämpad” om något som väger bort emot hundra kilo.

 

 

Saknar preamp

De flesta som spelar gitarr genom ett Leslie vill ju ha litet mer kräm och brukar koppla ifrån den inbyggda effektförstärkaren – dessutom krävs ändå en preamp innan Lesliet, eftersom kabinettet bara har ett slutsteg inbyggt – och i stället mata kabinettet med till exempel en Marshall- eller Fender Showmantopp. Även många organister gör så, när man vill ha ut mer volym ur kabinettet.

Rotorerna har två hastigheter, chorale och tremolo, där chorale är den långsamma och tremolo den snabba. Dessutom uppstår i allmänhet fasskillnader när man växlar mellan chorale och tremolo eftersom basrotorn är tyngre än diskanthornen och ”speedar upp” respektive bromsar in långsammare, speciellt om drivremmarna från motorn är litet slitna. I vissa kabinett kan man dessutom helt stoppa rotorerna.

Genom åren har många andra tillverkare också byggt rotationskabinett, till exempel engelska Sharma, italienska Elka och Wersi, japanska Yamaha och Roland samt tyska Dynacord, Echolette och Solton. Den som är sugen på ett gitarr-Leslie kan säkert botanisera på Blocket och liknande forum för att hitta en sådan gammal ”Leslie-klon” som oftast undviks av rättrogna Hammondorganister, men som kan göra ett nog så gott jobb som ”gitarrsnurra”, ofta också till ett rimligare pris än ett gammalt original-Leslie.

 

Fender Vibratone 

Ett kabinett som länge varit populärt bland amerikanska bluesgitarrister – bland andra bröderna Stevie Ray och Jimmie Vaughan – är Fender Vibratone. Den ser mer ut som en vanlig gitarrlåda och har ett tiotums Utah-element med en skumplastrotor framför. Modellen är mer eller mindre en kopia av de första Leslie Model 16-kabinetten.

 

 

 

När de första phase-pedalerna, till exempel den orangefärgade MXR Phase 45, kom i mitten av 70-talet och man kunde få ett snarlikt sound ur en box som vägde ett par hekto jämfört med Lesliekabinettets närmare hundra kilo (i alla fall om man räknar in bärställning och kablage) minskade populariteten bland gitarrister, av lätt insedda skäl. I dag finns också ett stort antal phase-pedaler som försöker efterlikna Lesliekabinettets egenskaper, bland andra Hughes & Kettners Rotosphere.

Dessutom kräver ett Leslie-kabinett omsorgsfull uppmikning, vilket kan vara krångligt på scen och dessutom medför läckagerisker. Och en för extrem närbildsmikning riskerar dessutom att ta upp de (o)ljud som ofta finns i kabinettets drivmekanik. En populär variant är att placera till exempel en Sennheiser 421 vid basrotorn och två Shure SM-57 i stereopar vid diskantrotorn. De flesta som kör gitarren genom ett riktigt Leslie gör väl också det främst i studio, där det ofta ändå finns ett gammalt Leslie ståendes i ett hörn.

Sedan är det bara till att börja ta ut While My Guitar Gently Weeps eller Creams Badge. George Harrison fick för övrigt sitt Lesliekabinett av just Eric Clapton…