Mick Box/Uriah Heep - live and well

 

När en recensent skriver att han ska ta livet av sig om ett band lyckas, då menar man allvar. Jag skulle tro att den killen fått äta upp det uttalandet ett par gånger under de fyrtioen år som gått sedan Uriah Heeps debutalbum. Detta legendariska brittiska hårdrocksband har som synes kommit en lång väg sedan debuten med Very ’Eavy Very ’Umble i början av sjuttiotalet. Gitarristen Mick Box reflekterar över debuten.

– Jag ser tillbaka på den plattan med värme och märker hur oskuldsfullheten skiner igenom. Vi hade aldrig varit i en studio tidigare och allt var nytt, skrattar han och menar att nya plattan, Into the Wild, faktiskt har en hel del paralleller med debuten från 1970. Hela bandet spelade nämligen in i samma rum utan klick. Problemet med dagens producenter, enligt Mick, är att de tar en tagning som de tycker är magisk och sedan spenderar de timmar framför datorn för att ta bort all magi genom att editera allting till exakt plats så att allting låter kliniskt. Om en låt går upp och ner i tempo är för att den behöver göra det, menar Mick.

Uriah Heep har varit ett otroligt aktivt band vad gäller liveplattor och dvd, medan det varit lite glest på studiofronten. De lämnade sitt gamla skivbolag efter albumet Sonic Origami, 1998 och sedan dröjde det tio år innan nästa, Wake The Sleeper, släpptes. I mitt tycke var det ett kraftigt vitaliserat band som återvände. Enligt Mick berodde det på att man just gick tillbaka till det ursprungliga arbetssättet, live i studion. 

Efterföljaren Celebration innehöll gamla låtar fast nyinspelade helt och hållet live i studion. Meningen med den skivan var att ge nya fans en chans att få en samling gamla hits med bandet så som de låter idag. Att försöka överglänsa originalinspelningarna fanns inte ens med i planen, enligt Mick. På senaste studioplattattan Into The Wild, som släpptes i våras, arbetade man på så sätt att låten levererades på morgonen, för att sedan arrangeras och därpå två tre tagningar tills man var nöjd. På föregångaren gjordes några veckors förproduktion, något man struntade i denna gång och istället fokuserade man på att få med lite mer nerv i inspelningen. De flesta av låtarna skrevs av Mick och bandets keyboardist Phil Lanzon. 

Mick Box har aldrig varit någon shreddergitarrist utan har den ganska typiskt brittiska, enkla blueskänslan i sitt spel. 

– Jag har aldrig sett solopartiet som en plats man måste visa vad man lärt sig under den senaste veckan. Jag vill att det skall märkas när solot börjar, att det säger något i mittpartiet och sedan att det hörs när det avslutas. Jag försöker spela melodiskt, känna av vad låten behöver utan att det tar över, vilket ofta sker med killarna som lirar snabbt. Det blir bara kallt och beräknande, konstaterar han och nämner att den gitarrist som han ser som sin absoluta favorit är Jeff Beck. Han vill dock inte på något sätt mäta sig med legenden utan säger att det han möjligen inspirerats av är att spela smakfullt och ge låten vad den behöver och inte mer. 

Det som fick Mick att en gång börja spela gitarr var gamla jazzlegender som Les Paul och Django Reinhardt. Rockmusiken grep sedan tag när han hörde Mick Green i Johnny Kidd & The Pirates lira Shakin’ All Over. Sedan kom Beatles, Stones och senare Led Zeppelin, Jethro Tull, Free och Deep Purple som tog inspirationen vidare. 

Mick som alltid varit en Gibson Les Paul-kille, använder numera, på turné och även i studio, gitarrer av märket Carparelli. En egen signaturmodell är för övrigt på gång. Mikrofonerna bär även de hans egen signatur, tillverkade av tyska Shadow Pickups, en kallad Demons och den andra följaktligen Wizards. Han jämför dem med gamla klassiska Gibson-mikrofoner. I övrigt använder han enbart Seymour Duncan, 57 eller 59. 

Förstärkarna är lika traditionella de, en Marshall 1959 SLP och en JCM800. Han säger sig hata moderna förstärkare som ser ut som om man kan göra cappuccino med dem. 

Vad gäller pedaler är han högst sparsmakad. En rackmonterad Jim Dunlop Cry Baby och en Seymour Duncan Lava Box som han kickar in ibland för extra overdrive räcker. Just wah wah är något som är lite av Micks trademark. Liksom Schenker och Zakk Wylde använder han den mest till att ge lite mer mid, för att få solot att lättare skära igenom ljudmattan.

– I I Can See You hör man att det definitivt är wah wah, medan de flesta nog inte ens märker den i Kiss Of Freedom, säger han och avslutar intervjun artigt men snabbt för att rusa ner och ta emot sina nya Shadowmikrofoner som just anlänt med budbil. Man blir aldrig för gammal för nya roliga prylar. 

Uriah Heep har trots att de nu återvänt till studion inte dragit ner på sina frekventa liveutgåvor, vilket bevisas av den aktuella cd:n och dvd:n Live In Armenia, inspelad 2009. Dokumenterad under bandets fyrtioårsjubileumsturné som sträckte sig genom 53 länder.

FUZZ 7/11