Perfekt ljud

Av Jan Olof Strandberg

Det perfekta ljudet är man alltid ute efter och kämpar hårt för att nå det. För min del är det ett evighetsprojekt. Det är klart att musiksmaken förändras men vissa ideal sitter kvar. Det bästa är nästan att inte veta vem som spelar när man lyssnar på musik, så att upplevelsen blir spontan, oavsett om man gillar det man hör, eller inte. Lyssnar man på någon man tycker om så har man ofta en positivt inställd ljuduppfattning – och tvärt om.

Radion är bra att lyssna på, för man kan hitta så mycket bra grejer som man inte hade en aning om, även om jag kan tycka att det fanns större mångfald förr.

Det jag kan konstatera är att strängar är en viktig ingrediens, förutsatt att man har ett bra instrument. Det gäller att testa många olika varianter, som till exempel slipade strängar med ett stort, dovt ljud men inte så mycket ”knorr”, eller vanliga oslipade nickelsträngar med framträdande mellanregister och lite metalliskt sound, och så vidare.

Strängarnas tjocklek har också stor betydelse. Förut använde jag endast 45-105 på en fyrsträngad bas men i dag använder jag många olika tjocklekar. Om basens mensur är 36” i stället för det mer vanliga 34” så blir ett set som är 45-105 styvare och då kan det vara lagom att prova 40-100 i stället. Eller om du har en korthalsad bas så blir 45-105 mycket lösare. Kanske 50-110 skulle vara bättre för en korthalsad bas om du vill ha den vanliga känslan på basen.  

Månadens exempel är från en låt som vi spelade in i början av året. Grejen här är att jag till stor del använder mig av öppna strängar. Ljudet blir mera sjungande. Problemet kan dock bli att tonerna sjunger lite olika, alltså de toner du trycker på banden och de som du spelar öppna. Till exempel D i takt 6 låter ganska annorlunda då du lirar den på A strängen (5 band) än hur den låter som öppen D sträng.

Det har en ganska stor betydelse på slutresultatet så att det gäller att välja noggrant.

FUZZ 5/13