banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Roy Buchanan - en sann pionjär

Av Michael Linderoth
Foto Bob Davis
 
Roy Buchanan, 1939-1988, var en sann en pionjär och var först med många av de gitarrtrix som många gitarrister, kända som okända, idag använder. Buchanan satte dessutom en ära i att åstadkomma allt det där med bara en Telecaster och en Vibroluxförstärkare. 
 
Roy Buchanan var med från början. När rock'n'roll var knappt påtänkt fick den tolvårige Roy fick en Telecaster och blev tidigt en tekniskt driven och musikalisk gitarrist. Några av dem han inspirerat är Nils Lofgren, Robbie Robertson och Keith Richards. En annan är Jeff Beck som tillägnade sin eleganta version av Stevie Wonders Cause We've Ended as Lovers till Buchanan. 
Buchanan föddes 1939 i Ozark, Arkansas men familjen flyttade tidigt till Kalifornien. Hans far var lantarbetare men vid senare intervjuer hävdade Buchanan ofta att han var präst. Roy fick en Rickenbacker lap-steel och tog lektioner men hade perfekt gehör och lärde sig aldrig noter.   
– När jag började spela elgitarr ville jag ha ett diskantrikt lap-steelsound. Jag spelade ju gitarr med samma teknik, plektrum och två fingrar som man ju gör på lap-steel. 
Första elgitarren blev inte helt otippat en Telecaster som snabbt byttes mot en Les Paul, vilken i sin tur ersattes av en Stratocaster. Till slut förstod dock Buchanan att han fått rätt gitarr från början.  
 I ett USA som några år efter andra världskrigets slut genomgick snabba förändringar var Leroy Buchanan inte ensam om att lämna hemmet tidigt. Var man en snygg blondin hägrade kanske Hollywood, men för en ung gitarrist var det rock'n'roll som gällde. Bländverk som pengar och kvinnor var inte så viktigt för en blyg Buchanan som dock var musikaliskt ambitiös. 
 
American Axe
Phil Carsons utmärkta biografi American Axe dokumenteras Buchanans liv. Sett i backspegeln tillhör Buchanan definitivt en av de stora amerikanska gitarristerna men tyvärr blev hans liv tragiskt delvis på grund av droger och alkohol. Historierna om Buchanan är många och vad som är sant är svårt att avgöra idag. Buchanan beskrev sig ibland själv som ”hälften varg och hälften människa” och hävdade att han tackade nej till en plats i Rolling Stones efter Brian Jones död. Basisten Freebo som spelat med Buchanan och Bonnie Raitt uttryckte det så här:
– Buchanan var ett klassiskt exempel på en amerikansk tragedi… han var en småstadsmänniska som ville fortsätta med det.  
Han lärde sig konsten att kompa sångare tidigt och influerades av dåtidens stora gitarrister som Scotty Moore (vars solo på Elvis version av That's All Right, Mama han kopierade), Jimmy Nolen (gitarr med James Brown, förf anm.), jazzgitarristen Barney Kessel, countrygitarristen Roy Nichols och bluesgitarristen B.B. King. 
Efter tre lärorika år i sångaren Dale Hawkins Band (känd för låten Susie Q) flyttade Buchanan till Kanada. Där hamnade han i bandet Ronnie Hawkins and the Hawks med medlemmar som sedermera skulle bilda The Band.
 
Sann pionjär
Roy Buchanan var en sann en pionjär och var först med många av de gitarrtrix som många gitarrister, kända som okända, idag använder. Buchanan satte dessutom en ära i att åstadkomma allt det där med bara en Telecaster och en Vibroluxförstärkare. 
Exempelvis att böja strängen bakom översadeln, flersträngsböjningar för att efterlikna pedal steelgitarr, att använda gitarrens tonkontroll som wah-wah och att åstadkomma övertoner med plektrum och tumme samt vibraton genom att "dra i halsen". 
Sin drivna plektrumteknik beskrev han som "circle-picking" där strängen slås an av plektrumet som hela tiden befinner sig i en cirkelrörelse. 
Andra specialeffekter som Buchanan körde med var naturliga och "artificiella flageoletter", feedback, få ett bra distljud genom att skära sönder högtalarkonen med ett rakblad, eller att hälla vatten på rören (OBS! rekommenderas inte alls, förf anm).
Om sitt spel sa Buchanan själv att:
– Ibland är det bara en ton som är viktig. En ton kan vara lika effektiv som ett dussin. På något sätt, och det kanske låter långsökt, har jag en känsla av att alla toner finns i en enda… 
På scen spelade han ofta med ryggen mot publiken eftersom han inte ville att någon skulle stjäla hans gitarrlicks. 
Hans utseende var bohemiskt och när en klubbägare inte gillade Roys look på scenen kunde Buchanan komma tillbaka för giget kvällen därpå med rakat huvud och utan ögonfransar!
Roy Buchanan var trots sitt geniala gitarrspel ofta deprimerad. Vid turnétristess blev botemedlet alltför ofta små vita ”lyckopiller”, nersköljda med öl. ”Ett motgift mot gig nummer trettio på lika många dagar”, menade han. 
När han gifte sig lugnade hans liv ned sig och han flyttade till Washington D.C.. Där spelade han på lokala klubbar och försökte att etablera sig som studiomusiker. Efter några magra år började han dock arbeta som frisör(!) samt att ge gitarrlektioner, och gjorde bara enstaka gig. 
När frisören Roy Buchanan fixade frisyren på en kund en gång lär han ha sett en okänd kille på gatan som bar på en sliten Telecaster. Och Buchanan bara visste att det var hans gamla Telecaster. Han övertalade killen att byta den mot en annan tele som han fixade fram samma dag. Från den dagen var den honungsblonda Telecastern med serienummer 2324 från 1953 Roys absoluta favoritgitarr. Gitarren döptes till Nancy och frisörkarriären var över. 
 
 
The Best Unknown Guitarist in the World
Journalisten Tom Zito hörde och ”upptäckte” Buchanan på en klubb och skrev en artikel som innehöll följande betyg: "Det som gör ett besök på klubben Crossroads till något extra är Roy Buchanan, vars rockgitarrspel är i världsklass". 
Artikeln publicerades senare i Rolling Stone Magazine vilket ledde till att en filmdokumentär The Best Unknown Guitarist in the World gjordes om Buchanan. Det ledde i sin tur till ett skivkontrakt med Polydor.  
Efter debutplattan Roy Buchanan gjorde Roy ungefär en platta om året under 70-talet. Han var sällan nöjd med dem eftersom han gillade att spela in live i studio, utan en massa pålägg. Plattor som Second Album, That's What I'm Here For och Live Stock sålde dock hyfsat vilket gjorde att Roy och hans omfångsrika familj flyttade från centrala Washington. Beslutet blev tveeggat då Buchanan tvingades att turnera mer samtidigt som plattorna på Polydor och senare Atlantic var ojämna och sålde allt sämre. Den här perioden var kanske den lugnaste i hans karriär men alkohol och droger var ändå ständiga följeslagare.  
– Jag är ingen stjärna… jag är bara en gitarrist, sa Buchanan och menade att all hysteri skrämde honom.  
I början av 80-talet var Buchanan tillbaka där han börjat. Utan band, skivkontrakt eller manager. Alla gig gjordes med lokala musiker. Samtidigt kämpade Buchanan (och lyckades periodvis) att bli helt drogfri. Under den tioårsperioden gjordes tre bluesiga plattor som har blivit favoriter hos många Buchanandiggare: When a Guitar Plays the Blues, Dancing on the Edge och Hot Wires.   
En varm söndag i augusti 1988 åkte Roy Buchanan för att handla. En öl på en bar ledde till flera. Senare på kvällen blev Buchanan arresterad och satt i fyllecell. Vid en kontroll under kvällen hittades Buchanan hängd i sin egen T-shirt och han dödförklarades en minut innan midnatt. 
 
Angående skivtips för den som inte tidigare hört Buchanan kan sägas att mycket av Buchanans skivproduktion musikaliskt sett är ojämn. Samlingsplattan Sweet Dreams - The Anthology fungerar dock utmärkt som en inkörsport till Buchanans musik.
Mer info om Roy Buchanan:
Phil Carsons bok, American Axe (ur vilken en del av grundmaterial till denna artikel är hämtat).  
 
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG