St. Vincent spänner bågen, tänjer gränser
Av Ulf Zackrisson
Bakom artistnamnet St. Vincent döljer sig amerikanskan Annie Clark. En multibegåvning utöver det vanliga med fokus på gitarr, sång och låtskrivande. Just nu aktuell med sitt fjärde album.
Annie Clarke växte upp i Tulsa, Oklahoma och började spela gitarr som 12-åring inspirerad av Jimi Hendrix, Led Zeppelin och Jethro Tull.
Hennes nuvarande musik är dock väsensskild ifrån ovan nämnda genre. St. Vincent står för en experimentell popmusik som tänjer på gränserna med oväntade infall, komplexa arrangemang, oortodox instrumentering och en electronicainfluerad ljudbild. Och inte minst ett eget uttryck vad gäller gitarrspelet med sin arsenal av blixtsnabba fuzziga arpeggios, tuffa aviga riff blandat med spräckgitarr a´la Thurston Moore.
Annie som idag hunnit bli 31 år är en fullfjädrad musiker och sångare som bland annat gått tre år på Berklee School of Music. Under artistnamnet St. Vincent har hon släppt fyra studioalbum. Det första kom 2007. Innan solokarriären var hon gitarrist ibland annat Polyphonic Spree och i Sufjan Stevens band.
En som också upptäckt hennes storhet är den alltid lyhörde och framåtsträvande David Byrne. Han tog initiativet och bjöd in Annie att spela in duoplattan Love This Giant som släpptes förra hösten.
Annie blir uppriktigt glad när jag nämner hennes konsert på Way Out West 2012, enligt min mening ett av de bästa framträdandena det året.
Annie hintar att hon troligen kommer till Sverige i sommar. Är det möjligen Way Out West igen? Missa isåfall inte det!
Har du fortfarande samma fantastiska band som senast på Way Out West?
– Jag har exakta samma band och har jobbat med dem i tre år nu.
Jag lade speciellt märke till din trummis.
– Det är Matt Johnson, han är otrolig. Var trummis i Jeff Buckleys band och har även spelat med Rufus Wainwright, Dean Wareham (Luna) med flera.
Du har gått på Berklee School of Music. Är det därifrån du fått din spelskicklighet.
– Faktisk inte, den har jag fått från ett idogt gitarrspelande i mitt sovrum från jag var 12 år och en bit upp i tonåren. Jag gick aldrig klart på Berklee. Dom hade ett betygssystem för i princip allt man gjorde, allt skulle bedömas av andra. Jag fixade inte det där och hoppade av.
Vilka influenser hade du i början?
– Mest classic rock; Hendrix, Zeppelin, Jethro Tull…
Det är i princip omöjligt att idag komma upp med någon totalt unik rockmusik, men det du gör ligger verkligen i framkanten. Var kommer den där djärvheten från?
– Jag tänker inte alls i termer av djärvhet, jag hör saker i mitt huvud som jag försöker få fatt i. Jag har spelat gitarr i över 20 år och ibland blir jag förvånad av vad jag åstadkommer – på gott och ont (skratt).
Är mycket av det du spelar improviserat?
– Det är en hel melodier i min musik där olika delar hänger ihop med varandra och där allt ligger fast, men i själva solona är det mycket improvisation.
Du har samarbetat med David Byrne på ett album och ni har även gjort en turné ihop. Känns det som du för vidare arvet från den där sena 70-talistiska artrocken med Talking Heads, Television, Brian Eno och Roxy Music?
– Jag har aldrig tänkt på det så i och för sig, det jag är mest intresserad av är att gå framåt hela tiden. Spänna bågen och tänja på mina gränser vad gäller popkonceptet och hur en konsert förväntas att vara och vad den kan vara. En sak som jag plockat upp från David är att han är totalt orädd, han befinner sig alltid i ögonblicket, är alltid närvarande. Och han tittar aldrig bakåt och romantiserar det han gjorde förr. Det där har verkligen inspirerat mig.
Det är ju faktiskt så att mycket musik idag just tittar bakåt, även bland nya rockgrupper. Det är inte mycket som är originellt.
– Precis, man tar lite gamla idéer och stöper om det lite grand med klipp och klistra-metoden. Och det klart den nya generationen som inte hört originalen och inte har några djupare referenser tycker kanske att det låter intressant och nytt. Men för mig är sådant inte alls intressant. Bra musik uppstår alltid ur en social kontext, en miljö, den speglar hur samhället förändras. Till exempel i slutet av 70-talet och början av 80-talet när punken uppstod i USA. Dels som en reaktion på arenarocken men som även speglade hur tufft livet var för många. Jag menar att som rockgrupp idag kopiera den musiken utan någon organisk förankring känns inte trovärdigt.
Ditt sound överensstämmer bra med ditt musikkoncept. Det låter futuristiskt, mer influerat av electronica än av gitarrbaserad rock.
– Hela idén med min nya platta är att den skulle ha en mänsklig feeling men ljudet av maskiner. Men ljudbilden är faktiskt skapad av musiker som lirar tillsammans i ett rum. Det är mini moog och andra syntar men grunden är trummor, bas och gitarr. Allt är dock processat, där ljudet är manipulerat för att inte kännas som att, ”här hör jag dom akustiska trummorna”. Det finns ingen rumsklang i inspelningen. Det är just det som jag tyckte var intressant. Det är inte Pet Sounds direkt men ändå en inspelning av ett gäng som spelar tillsammans i ett rum.
Hur får du fram dina gitarrljud?
– Jag använder en kombination av Eventidepedaler, Pitch- och Timefactor och billiga skräppedaler jag köpt på Ebay. Sedan kör min producent ljudet genom olika studioeffekter; kompressorer, filter och annat. Bland annat en Sitori Sonics Tapeworm som är delaypedal med två syntoscillatorer inbyggda.
Live kör du på en Harmony elgitarr, 67 Harmony Bobkat. Har du använt den på albumet också?
– Inte så mycket faktiskt. John min producent hade en Thurston Moore Fender Jazzmaster som jag spelade på en hel del. Sedan hade jag även en ’55 Guild Aristocrat, som dock var lite av en Frankensteingitarr, alltså inte direkt i mint vintage condition, men en riktig player. Stränghöjden var till exempel löjligt låg, så låg så att en del toner mer eller mindre släcktes ut när man spelade högt upp på halsen, vilket gav en kul effekt.
Vilken förstärkare använde du?
– En 77 Fender Princeton. Har även använt en Kemper modeling amp som verkligen är en häftig sak. Jag äger många coola, lite märkliga, men för mig värdefulla, förstärkare som dock inte är lämpade att ta med sig ut på vägen. Jag gillar små tiotums rörcombos från 60-talet. Kalamazoo, Airline amps… ( se bilder) Dom har den där mellanregisterpunchen som är så skön att ha när man spelar singlenotes. Så jag har gjort modelleringar på dessa coola förstärkare och plockat in dem i Kempern. Och det funkar kanon. Och det är hur enkelt som helst att plocka upp dem låt för låt när man står på scenen.
Rockbranschen är minst sagt mansdominerat. Har det inneburit några problem för dig? Får du den respekt du förtjänar?
– Jag hoppas verkligen det, men ärligt talat är det inget jag funderar på eller bryr mig om. Musiken jag gör får tala för sig själv. Jag fokuserar all min energi på att göra ett så bra jobb som möjligt.
Hur viktig är din producent John Congleton?
– John och jag goda vänner sedan lång tid. Vi har gjort tre album ihop nu. Han är kanon och någon jag litar på. Jag ville jobba med honom på denna skiva också eftersom jag tyckte att vi inte gjort vår bästa platta än. Han är musiker själv med fantastiska öron. Han är dock ingen slipad Nashvilleproducent direkt utan mer av en outsider. Som jag.
Mer info:
Videolänk:
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
