banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Steve Marriott Small Faces/Humble Pie 1947-1991

Av Åke Dahlbäck
 
Det är över tjugo år sedan den legendariske Small Faces/Humble Pie-sångaren och gitarristen Steve Marriott omkom i en lägenhetsbrand i sitt hem i Essex, England. 
Steve Marriotts vars karriär började redan i elvaårsåldern då han spelade the Artful Dodger i musikalen Oliver på the New Theatre, St Martin’s Lane, mitt i Londons West End. Under 14 månader spelade Steve en av huvudrollerna, sex dagar i veckan. Teatersatsningen kom även att följas av några filmroller. Under teatertiden, som 12-åring, bildade han sin första egna grupp, Wheels, som kom att följas av flera band där han framför allt spelade keyboard.
I början av 60-talet innefattade Steves rockdrömmar flera egna band – The Moonlights, The Frantics och The Moments. Samtidigt medverkade han på flera coverskivor och även i en B-film, och avslutade i och med denna sitt skådespeleri. För att försörja sig jobbade Steve vid den här tiden i en musikaffär och träffade i april 1965 Ronnie ”Plonk” Lane, som var på jakt efter en bas. Lane köpte en Harmonybas, ett val som imponerade på Marriott, som nu hade gitarr som huvudinstrument. 
Mötet med Ronnie Lane blev starten för Small Faces. Bandnamnet har sitt ursprungnamnet i Londons sextiotalsslang; ”face” var ett uttryck för kille, snubbe eller ledare och ”small” för att samtliga medlemmar var kortväxta, runt 1.65. Bandet klädde sig som mods, det vill säga elegant, i det senaste modet från Carnaby Street. Deras gemensamma våning i Pimlico, 22 Westmoreland Terrace, var på den tiden partystället nummer ett för Londons innekretsar. 
Inledningsvis knöts Small Faces till Decca där man gjorde stor succé med sin soulinspirerade rockmusik och hitsen lät inte vänta på sig: Whatcha Gonna Do About It, Sha La La Lee, Hey Girl, All Or Nothing och My Minds Eye nådde samtliga höga listplaceringar i Storbritannien och övriga Europa.
 
 
Enligt Dave Clarke höll bandet hög klass live.
– Small Faces var ett av de allra bästa 60-talsbanden, tillsammans med Animals, Yardbirds och några andra. 
Missnöjda med det ekonomiska handhavandet lämnade Small Faces dock bolaget 1967 till förmån för det nystartade Immediate. Bandet blev det första som den dåvarande Rolling Stones-managern Andrew ”Loog” Oldham lanserade på sin egen etikett. 
Hitsen fortsatte att komma med bland annat låtar som Itchycoo Park, Tin Soldier och Lazy Sunday. 
I USA fick bandet dock endast en riktig listplacering, med Itchycoo Park, som nådde sextonde plats på Billboardlistan. 
 
Ogden´s Nut Gone Flake 
Även i studio var Small Faces några av de stora föregångarna. Än idag imponeras man av tekniken på till exempel albumet Ogden´s Nut Gone Flake och kanske framförallt singeln Itchycoo Park, som lär vara den första inspelningen där man jobbade medvetet med flanging. På den tiden fanns inga elektroniska flangers. Producenten George Chkiantz och teknikern Glyn Johns länkade två bandspelare med varsin stereomix och genom att bromsa den ena av bandspelarna uppstod fasförskjutningen, flangereffekten. Närvarande vid inspelningen i Olympic Studios var även Eddie Kramer som kort därefter applicerade samma idé på Jimi Hendrixlåten Bold As Love, från albumet Axis Bold Axis Love från 1967. 
Det finns mycket intressant att studera på denna lysande inspelning. Det finns faktiskt ingen elgitarr i låten, utan den akustiska gitarren fortsätter genom hela låten från introt. Det låter som om sången går genom ett Leslie, någonting som inte var ovanligt på den här tiden. Keyboardisten Ian McLagan använde huvudsakligen ett lätt distat Wurlitzer flat-top el-piano samt en Hammond M 100. 
 
 
Ogden’s Nut Gone Flake – som släpptes 1967 i sitt berömda runda tobaksburksliknande skivfodral med foton av Gered Mankowitz – har på senare tid med all rätt ikonförklarat Small Faces som en av de allra största inspirationskällorna för britpopen. 
Mixen mellan music-hall, psykedelisk rock och den lätt Tolkieninspirerade sagan, kombinerad med den legendariska komikern Stanley Unwins märkliga”gobbledegook-engelska”, ställer albumet i en särställning för engelsk psykedelia, helt i klass med Beatles Sgt Pepper och Stones Their Satanic Majesties Request. Albumet har återutgivits åtskilliga gånger, senast i en 3cd-box med en stereoversion, en monoversion samt intervjuer från BBC. 
Small Facessagan fick tyvärr ett abrupt och alltför tidigt slut. Utan större förvarning lämnade Steve Marriott gruppen runt årsskiftet 1968/69. Gruppens sista skiva, dubbelsamlingen The Autumn Stone släpptes sedan gruppen de facto upphört.
De sista månaderna präglades av ständiga gräl, droger och annat strul, inte minst med det ekonomiska. Bandet hade ju varit knutet till Decca som inte innebar några större förtjänster för bandet, trots stora försäljningsframgångar. Kontraktet med Immediate gav dessvärre inte heller några pengar. Det kom att dröja flera år efter Marriotts död innan Decca gjorde några större utbetalningar, och detsamma gällde för övriga bolag som var involverade med Small Faces. 
Steve Marriott lär ha varit ganska besviken när det blev Lazy Sunday, en tillfällighetslåt om grannarnas klagande på bandet, som blev bandets sista stora hit i England. Han ansåg inte att låten präglade bandets verkliga stil, och redan innan striderna i Small Faces blivit allt för stora letade han faktiskt andra grupperingar. 
 
Humble Pie
Det var under några intensiva kvällar hemma hos Steve som tanken på Humble Pie växte fram. Peter Frampton, som då var frontfigur i Herd, och Steve brukade jamma på akustiska gitarrer. Det var framför allt Peter Frampton som arbetade hårt för att bilda den nya gruppen. Troligen fanns det också fina pengar i kontraktet från skivbolaget. 
Humble Pie blev en långlivad konstellation, från 1968-1977, det äldsta bandet i Steve Marriotts karriär. Förutom de båda superstjärnorna ingick Greg Ridley på bas, som innan dess spelat med Spooky Tooth, och Jerry Shirley på trummor.
Det handlar egentligen om tre olika versioner av bandet; den första bluesbaserade med Peter Frampton, den andra som var tyngre och råare, och en tredje version som var mer soulorienterad. 
 
 
Humble Pie var mycket populära i USA, men hemma i England var det si och så med den verkliga folkgunsten, tvärtemot Small Faces med andra ord. Bandets första singel, Natural Born Bugie tog i och för sig Englandslistorna med storm och nådde en fjärdedeplats 1969. Därefter handlade det mest om placeringar runt 40-strecket, samtidigt som gruppens album hörde till de verkliga storsäljarna på andra sidan Atlanten, och där de spelade för i stort sett utsålda hus. 
Sedan Peter Frampton efter fem album lämnat Humble Pie 1971 för en solokarriär stramades bandet upp. Ersättaren, Dave ”Clem” Clempson, hade just lagt av i Colosseum, och denna version blev tyngre och fränare till USA-publikens glädje. Albumen Smokin’ och efterföljaren Eat it blev stora kommersiella framgångar. De följande albumen hade dock svårt att fånga köparna över huvud taget, och Steve Marriott återvände besviken till England.
1977 återbildade han Small Faces för en konsertturné. I denna uppsättning ersattes MS-sjuke Ronnie Lane, som hoppat av Faces något år tidigare för att bilda Slim Chance, av Rick Wills från Foreigner och Frampton’s Camel. Intresset för konserterna var stort. Stora delar av nöjesvärlden fanns på plats på premiären på London Palladium, och Dave Clarke var en av många musiker som hade sett fram emot återföreningen: 
– Bland andra minns jag en ung Michael Jackson som kom och lyssnade. Och bland dem som var med på scenen fanns Jimmy McCulloch från Wings. Men konserten var ojämn, inte alls lika tajt som Small Faces låtit tio år tidigare.
Turnén med tillhörande album blev lite av en flopp och gruppen upplöstes igen. 
1978 blev basisten Jim Leverton fast medlem i de flesta konstellationer som Marriott sedan spelade i. Jim hade då spelat bas med en lång rad artister, från studiojobb med Engelbert Humperdinck och Walker Brothers till att vara fast medlem i Fat Matress (där han på turnéerna vid några tillfällen faktiskt fick ta Noel Reddings plats i Jimi Hendrix Experience när slitningarna var alltför stora mellan Redding och Hendrix), Juicy Lucy och Savoy Brown. Naturligtvis har Leverton många minnen av Steve Marriott. – Vårt första band tillsammans var Blind Drunk. Namnet var ett skämt, en anspelning på gruppen Blind Faith. Steve hade förhandlat fram ett fint kontrakt, alltså på samma sätt som Clapton och Winwood hade fått med Blind Faith. Vi uppträdde inte med våra egna namn, utan hade alias. Gruppen existerade inte så länge. Ganska snart gällde i stället ytterligare en ny återförening av Small Faces. Vi gjorde några inspelningar och en turné i USA, men gruppen sålde inte som man förväntat sig, berättar Jim Leverton. 
Sedan denna upplaga av Small Faces spruckit ytterligare en gång gällde en ny återförening av Humble Pie. Även detta gick i stöpet efter en kort tid. Marriott satte då ihop ett nytt band, denna gång med namnet The Firm, faktiskt ett par år innan Paul Rogers använde namnet. Gruppen blev mycket kortlivad, det handlade bara om månader. 
1981 spelade Steve in ett album tillsammans med Ronnie Lane under namnet Majic Mijits, men Lanes dåliga hälsa innebar att samarbetet inskränkte sig till studioarbete. 
 
Packet of Three
1983 valde Steve att starta ett tremannaband tillsammans med Jim Leverton och några olika trummisar, mest Fallon Williams och Jerry Shirley. Bandet kallade sig Packet of Three. Det existerade faktiskt ända till 1986, då Steve organiserade om under namnet Official Recievers, även den en kortlivad grupp. 
1987-1988 var Jim med i den sista fasta uppsättningen av Packet of Three, och därefter på ströspelningar. Steve hann de sista åren med ytterligare några grupper; Next Band, Steve Marriott and the DT’s, och The Pollcats.
De ständiga omgrupperingarna slet hårt både på Steve och på hans medmusikanter. Till detta kom att det ekonomiska utbytet inte blev lika strålande som tidigare i karriären. Från att ha spelat på världens största scener som Fillmore, hamnade Steve på de små pubarna med Packet of Three. Musikaliskt var det ett ojämnt band, vissa kvällar stämde allt, andra märktes olika konflikter i gruppen. Enligt Jim var det ofta trummisarna som blev måltavla för Marriotts frustration.
– Steve var lite av trummisarnas skräck. Han blev aldrig riktigt nöjd, och hade svårt att förklara varför. När något inte var helt till belåtenhet valde Steve att byta folk. Ibland bytte han namn på bandet, men oftast var det byte av trummis som gällde. Steve var en orolig själ, mycket ombytlig, och det märktes tydligt, säger Jim Leverton.
De sista åren åldrades Steve Marriott snabbt. Håret tappade färg, hårfästet kröp uppåt och han fick en tydlig kulmage. Det blev en brinnande cigarrett som ändade stjärnans liv när han somnade ifrån rökverket och avled i sitt vackra flerhundraåriga hus den 15 april 1991. Han hade samma kväll kommit tillbaka från Los Angeles där han hade träffat Peter Frampton som ville återförena Humble Pie i dess första uppsättning. Steve var dock osäker på gruppens framtid, men resultatet av besöket blev i alla fall några låtar som kom med på Framptons album Shine On. Hans tragiska och alltför tidiga bortgång tog hårt på hans vänner: 
– Steve hade ovanan att placera askfat i soffan eller på armstödet till fåtöljen. Ibland när man var hemma hos honom märkte man att han slarvade med att fimpa. Det kunde börja glöda i stoppningen, och vid flera tillfällen hjälpte jag honom att släcka. Det hände inte så sällan - det fanns en del brännmärken i tyget. Det var mycket sorgligt att han skulle gå bort så tidigt, säger Dave Clarke.
Förutom Steve Marriott har även basisten Ronnie ”Plonk” Lane avlidit. Redan när Small Faces omgrupperade till Faces tillsammans med Ron Wood var Lane sjuk i MS, och han avled 1997. Keyboardspelaren Ian McLagan, som bland annat turnerat med Stones, bor sedan många år i USA och trummisen Kenny Jones, som ersatte Keith Moon i Who under en tid, bor numera utanför London, där han har ett band under eget namn.
 
 
Steve Marriotts gitarrer
Ända fram till sin död var det Gibson som var favoritgitarren hos Steve Marriott. Framförallt 335-modellen och en svart Les Paul Custom. 
I början av Small Facestiden fanns också Gretsch med i bilden. Den gitarr man oftast ser på tidiga Small Facesbilder är en röd Chet Atkins Tennessee. Senare med Small Faces spelade Steve också på en Fender Telecaster. Gitarren lär ha slutat sina dagar som kaffeved i samband med en spelning på Alexandra Palace nyårsaftonen 1968, just när en frustrerad Steve bröt upp från Small Faces. 
Under de första åren i Humble Pie spelade Steve på en Gibson Les Paul Junior och en Epiphone Dwight, två gitarrmodeller som är i stort sett identiska. Epiphonen stals i samband med en turné i England. Den vackra svarta Les Paul Customgitarren användes sällan i Small Faces, men var i stället en av favoriterna i Humble Pie. Även en Fender Esquire fanns med i instrumentariet.
Vad gäller förstärkare använde Marriott mest Marshall, men hade också några olika Fender- och Voxförstärkare. Oftast körde han gitarren rakt in i förstärkaren utan några effektpedaler. 
Strängvalet var .009-set, i sällsynta fall .010-set. 
När han spelade akustisk gitarr var det alltid stålsträngat som gällde. Genom årens lopp hann Marriott använda många märken, men det är framför allt två gitarrer hans medmusikanter drar sig till minnes.
– När vi började spela tillsammans hade han en underbar akustisk Martin, en mycket trevlig gitarr. Innan Steve avled spelade han mest på en rikt dekorerad Washburn som han gav smeknamnet ”The Vase”, vasen. Men han spelade ju som sagt mest elgitarr, berättar Jim Leverton. 
 
 
Steve Marriotts spelteknik
Av Curt Ahnlund 
 
I början av karriären såg sig Steve Marriott inte som en sologitarrist. Han var ackordmataren och ”fill in”-killen, som drev bandet i samma anda som Keith Richards gjorde med Stones.
I tidiga Small Faces hör man Steve Marriott sällan eller aldrig spela ett solo. I någon R&B-låt från första albumet kan man höra hur han tänjer någon ton men liksom bara maler på i den groove som Kenney Jones och Ronnie Lane lägger ner. Få toner, men hur kaxigt som helst. 
Rykten gör gällande att han inte vågade åka till USA med Small Faces för att hans solospel var så uselt. 
När han senare bildade Humle Pie med Peter Frampton (som i sig var en fantastisk gitarrist) började även Marriott att lira solo. Tekniken är bluesbaserad. Det är dock rösten som han lever högt på. Marriott hade perfekt gehör, man hör honom aldrig sjunga en falsk ton. Det som slår en är att han utnyttjade öppna strängar en hel del, vilade i klanger och vågade låta ackorden ringa ut. I Small Faces var det, som tidigare nämnts, ofta en Gibson 335 som gällde. Soundet var stort  och gitarren nästan lika lång som den ackordthrashande Marriott själv. Den Fender Telecaster som var tänkt för Ian McLagan (keyboard) att mima till låten I Got Mine lade Marriott själv beslag på. En gitarr som han sedan satte humbuckers på. 
Steve Marriott lär en gång sagt till två tyska journalister:
– Jag är bedrövlig, på scen har jag alltid bara en gitarr. Den hänger med tills den är helt utsliten. Jag gillar inte tanken på att slänga på mig en ny och sedan försöka hålla stämningen gentemot keyboard. Med två reservgitarrer och några akustiska så får vi stämma hela tiden.
Den från början tremikade Gibson Les Paul Custom från 1957, köpt i Cleveland Ohio, som Marriott använde med Humble Pie, tog han ut mittmiken på. ”Därför att den var i vägen för mitt spel”. Senare blev denna skönhet med pärlemorinlägg i halsen en produkt på marknaden, precis som han själv ville ha det.
Om den Epiphone Dwight han också körde på i Humble Pie sa han så här: ”Pickupen (en P90) är lindad så att den ger extra volym och ton. Det är en äldre pickup som Gibson slutat tillverka på grund av att den brusade för mycket. Men för rock’n’roll är det en av de bästa mikarna man kan ha”.
Steve Marriott blev aldrig någon Hendrix, men sjöng och rockade, poppade och soulade med en sådan feeling att det kändes i ben och märg. Försök få tag i Humble Pie-cd:n King Biscuit Flower Hour San Francisco: In Concert, så tror jag att du fattar.
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG