The Wes Montgomery Trio: A Dynamic New Sound

Av Peter Almqvist

Gitarristen Wes Montgomery var en sensation när han slog igenom i slutet av femtiotalet. Han var ingen nybörjare men hade fört en ganska anonym tillvaro i sin hemstad Indianapolis. En kväll var altsaxofonisten Julian ”Cannonball” Adderly på turné i staden. Efter sin konsert hamnade han på en av de småklubbar där Wes brukade spela på nattkröken. (Wes jobbade dagtid på en fabrik för att kunna försörja sin stora familj). 

Cannonball blev helt salig när han hörde Wes och lät skivproducenten Orrin Keepnews lyssna på Wes genom klubbens mynttelefon. Keepnews gillade vad han hörde och gav Wes ett skivkontrakt på direkten. Wes var trettiosex år gammal, han hade spelat gitarr i nästan tjugo år och fick nu äntligen sitt break. 

Plattan spelades in i Reeves Sound Studios, New York. Wes spelade på en Gibson L7 som han lånat av gitarrkollegan Kenny Burrell, gitarren pluggades i en Fender DeLuxe. Wes fick ha sitt reguljära komp det vill säga organisten Melvin Rhyne samt trumslagaren Paul Parker, musiker som han jobbat med i många år. Detta var ganska ovanligt i branschen eftersom man oftast ville sätta debutanter tillsammans med mer kända artister. Det är förmodligen därför som Wes spelar så otroligt avspänt, med ett ständigt flöde av nya idéer. Gitarrister runt om i världen blev lika golvade som Cannonball när de hörde Wes, fantastiska sololinjer, oktavspel och det otroliga ackordsolospelet. Wes var en komplett improviserande jazzmusiker som presterade de mest fantastiska solon när och var som helst. En av plattans fantastiska låtar är Thelonius Monks vackra ballad Round Midnight som Wes gör en formidabel tolkning av. I månadens exempel har jag tagit med en bit av hans ackordsolo. Som du kanske märker har Wes ändrat en aning på Monks ackordföljd men det är inte till det sämre om man säger så. För att få mesta möjliga Wessound ur gitarren bör man såklart spela med tummen.

FUZZ 2/12