Vince Hawkins & Company Slave - Roads To Freedom

Av Janne Stark

Det har varit väldigt tyst om Frank Marino & Mahogany Rush de senaste dryga tio åren. För er som längtar, kolla in Vince Hawkins så länge. Liksom Marino kommer Hawkins från Kanada, Toronto i detta fall. Att Vince har influerats av den gamle mästaren, och den mästarens mästare, Hendrix, går inte att ta miste på. Den självbetitlade debutplatta kom 2011 och redan den fick mig att älska denne tungt bluesrockande, ibland lätt funkorienterande gitarrist och sångare.

På första skivan använde han flera olika musiker, medan han nu har hittat två fasta medbrottslingar, basisten Alan Briant och trummisen Ryan Ferrando, som backar upp Vince med både tyngd och fläskigt groove. Roads To Freedom innehåller tretton låtar, varav fyra är covers. Låtarna han tolkar är inte stilmässigt självklara, men trion får dem att smälta suveränt in i resten av materialet. Exempelvis The Creations gamla Makin’ Time har fått sig en rejäl ansiktslyftning, liksom The Beatles Taxman som låter som om Jimi Hendrix hade fått sätta tänderna i den. 

De mer stilriktiga tolkningarna av ZZ Tops Koko Blue och Hendrix Room Full Of Mirrors har även de fått en ny och personlig touch av Vince Hawkins och hans Company Slave, även om den sistnämnda låter mer Mahogany Rush än något annat. Om vi hoppar tillbaka till början, öppnar det hela med den stentunga och faktiskt ganska moderna Neighbor, vilket fick mig att föreställa mig om ZZ Top och Soundgarden hade satt sig ner och skrivit en låt ihop. Även efterföljande Mother Nature är en stentung rifforienterad sak, men här har det smugit sig in en riktigt melodisk refräng. Gitarrsolona bär dock redan från första låten spår av tidigare nämnde Marino, med en klar genombrytande ton, lite garnityr av wah-wah och Univibe på sina ställen och känsla i kubik. You Were Here är en cool bluesig ballad, här med lite drag av Robin Trower klassiska stratasound. I den tunga, men melodiösa I’m A Gambler är vi tillbaka i den tunga riffbluesen, även den med trevliga drag åt Trower i solona. Plattan klingar ut med den snygga akustiska balladen Broke Down Soul som en soft förlåtande avslutning. 

Det kan tyckas som om Vince inte låter som annat än ett plagiat, men så är inte fallet. Även om det låter en hel del Marino, Hendrix och även Tower om hans sound och stil, så tillför han något nytt i sitt spel och även i sången som är klar och stark. Soundet är luftigt men fett och låter verkligen powertrio. Ännu en kanonplatta från ett bolag som håller kvalitén uppe vad gäller bluesig och tung gitarrock.

FUZZ 8/13