Skandinaviens ledande gitarrportal

Vintage - Maxxas, något alldeles extra från Ibanez

Av Per Gjörde

 

Maxxas kan kanske inte klassas som vintage än, men är definitivt redan samlarobjekt. Detta var ett undermärke till Ibanez under tre år i mitten av 80-talet. När gitarrfabrikat normalt lägger upp ett undermärke så handlar det oftast om lågprisvarianter typ Gibson-Epiphone. Med Maxxas var det annorlunda. Enligt Rick Lasner som konstruerade gitarren (nu ansvarig designer för bland annat Variax av Line 6) ansåg Ibanez att gitarren var så olik allt annat de gjorde och därför ville man att den skulle leva under ett eget namn.  
Ursprungligen var tanken att den skulle ha hetat Ibanez Cirrus – ”prototypen var nämligen himmelsblå och gitarren var lätt som ett moln”. Prototypen var också väldigt speciell med färgsprayat hardware. Detta blev dock för dyrbart för serieproduktionen.

Trots bländande fina produkter såldes märket endast mellan 1987 och 89. Anledningen till detta var för långsam och dyr produktion eftersom gitarrerna gjordes för hand i kombination med att slutprodukten fick för högt pris, men också därför att lanseringen skedde samtidigt med den nu legendariska Jem-modellen. Endast några hundra Maxxasgitarrer tillverkades sammanlagt.

Redan 1986 skickade Ibanez en modifierad Maxxasgitarr, som man var mycket stolt över (denna version blev senare MX-2), till Steve Vai. Steve blev uppenbarligen också imponerad eftersom han efter detta började arbeta med Ibanez och just deras Jem-serie.

Fem modeller

Ibanez MX-1 såldes med ett Fenderliknande vibrato och två humbuckers, MX-2 med Original Edge Floyd vibrato och Power Play System, backstop samt två humbuckers, MX-3 också den med två humbuckers och med vintage-style Fulcrum trem stoptail. I Europa såldes också förmodligen ett litet antal MX-4 med stoptail, enkel humbucker och förlängd 29 bands hals och MX-5 utan tremolo, 29 bandshals och en humbucker.

Samtliga gitarrer var försedda med DiMarzio-tillverkade IBZ USA mikrofoner. Gurorna med två mikrofoner hade volym, ton och trevalsswitch. Stämskruvarna var Gotoh.

Gitarrerna är extremt lätta och välbalanserade. De tillverkades i hondurasmahogny med speciella ljudkammare i kroppen för att få en bättre sustain samt göra dem lättare (de första MX-2 var dock solida). Det var komplicerat och kostsamt att masstillverka kropparna med ljudkammare. Man fick dela kroppen som ett snäckskal och karva ut kamrarna på respektive sida för att sedan fästa ihop kroppen igen. Halsarna var mycket tunna, gjorda av lönn och med en greppbräda i rosewood.

Serienummer

Maxxas hade fått serienummer från Ibanez som skiljer sig från Ibanez koderna från samma tid och började med ett F, som betyder att de var gjorda i Japan och sedan kom en 7:a som betydde tillverkning 1987. De mellersta tre siffrorna är färgkoderna: 284= Metallic mint green, 221= pearl black och 43=maroon. De sista två siffrorna är tillverkningsnumret.

Sound och design

Rick Lasner älskade soundet på en Gibson ES 335 och den lätta vikten av en Gibson SG och tanken var först att försöka hitta ett mellanting. Det är inte en typisk superstrata och soundet påminner inte om några andra Ibanezguror i känsla och sound. Vad gäller de runda formerna så säger han att amerikanarna vid denna tidpunkt sneglande väldigt mycket på Jackson och Charvel och han ville göra något helt annorlunda. Han har inspirerad av 30-talets Alfa Romeo och Pininfarina istället när han gjorde designen.


Den ljusa gitarren är en MX-2 och den mörkgröna en MX-3






 

Maxxas_MX2and3.jpg

 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner