|
Av Mikael Jansson
Paul Adelbert Bigsby (1899-1968) har gått till gitarrhistorien för sina svajarmar. Men han byggde också ett litet antal gitarrer åt framför allt amerikanska countrygitarrister, bland annat en åt virtuosen Merle Travis och den brukar få tampas med Fender Telecaster om att vara den första solida elgitarren av betydelse.
Bigsby var mekaniker även om han också spelade litet gitarr och ståbas i lokala countryband. Han höll till i Downey i Kalifornien och jobbade på motorcykelfabriken Crocker. Bigsby hade redan 1944 byggt en lap steel åt steelgitarristen Joaquin Murphy som ansågs vara en av de främsta inom western swingmusiken.
Runt 1946 kom Merle Travis, som också gillade motorcyklar, med en Gibson-gitarr med ett Kaufman-svaj som inte fungerade något vidare. (”Doc” Kaufman konstruerade de allra första svajarmarna hos Rickenbacker och blev senare partner med Leo Fender.) Travis bad Bigsby att fixa det, och Bigsby menade att han kunde bygga ett bättre. Där börjar historien om Bigsbysvajet.
Året därpå kom Travis – som gått till historien med sin spelteknik med att plocka på bassträngarna med tummen och samtidigt spela ackordmelodier; ”Travis picking” – med en enkel skiss av en solid elgitarr och frågade Bigsby om han kunde bygga ett sådant instrument. ”Jag kan byggda vad som helst” svarade Bigsby kaxigt och bevisade detta genom att 1948 presentera instrumentet för Travis.
Travis ville ha stämskruvarna på rad, en konstruktion som inte var ny men ändå okonventionell för sin tid. Hans design av huvudet påminner mycket om ett Stratocaster-huvud. Bigsby och Fender hade senare en liten träta om vem som egentligen var först med den nygamla idén, även om Bigsby, Fender och Les Paul tydligen mest var kompisar och möttes regelbundet och snackade gitarrbygge.
Merle Travis Bigsbygitarr byggdes med en kropp i ögonlönn. Den har en mik, handlindad av Bigsby och är dekorativt gjord med plektrum- och handskydd samt stränghållare i ädelträ. Den finns i dag på country and western-museet i Nashville. Travisgitarren väckte uppmärksamhet bland countryproffsen och Bigsby fick under 1950-talet bygga liknande gitarrer åt artister som Billy Byrd, Grady Martin, Joe Maphis, Chet Atkins, Hank Garland med flera. Någon gång, oklart när, men troligtvis under andra halvan av 1940-talet, byggde han också en solid gitarrprototyp för Les Pauls räkning.
Steelgitarrister som Joaquin Murphy och Speedy West kom också och ville ha förbättrade instrument. West fick en med tre halsar och fyra pedaler! Och när Webb Pierce fick en hit med Slowly 1953 fick Bigsby flera beställningar på pedalsteelgitarrer. Gammaldags lap steel blev snabbt omoderna, alla ville kunna ändra toner i ackorden med pedalernas hjälp. Man kan utan att överdriva säga att Paul Bigsby var den som lade grund till den moderna steelgitarrens konstruktion.
Paul Bigsby byggde bara på beställning, från grunden och upp. Han lindade till och med mikarna själv. Han klarade av att leverera ungefär ett instrument i månaden. Samtidigt tilltog efterfrågan på svajarmarna, vilket ledde till att gitarrbyggandet kom i stå och han tillverkade 1963 sitt sista instrument, en pedalsteel. Den sista ”vanliga” gitarren hade han byggt redan 1956.
År 1955 designade Paul Bigsby fyra gitarrmodeller åt Magnatone, ett kaliforniskt företag som kanske mest är känt för sina vibratoförstärkare som användes av bland andra Buddy Holly. De byggdes bara i ett litet antal exemplar och tillverkningen upphörde i slutet av 1950-talet. De två toppmodellerna ser mycket moderna ut för att vara från sent 50-tal, och har naturligtvis Bigsbysvaj.
Bigsby, som var konstruktör men inte entreprenör, fick allt mer bekymmer med det ökande suget efter svajarmar, dessutom fick han problem med hälsan i mitten av 1960-talet, så till sist sålde han firman till Ted McCarty, mannen bakom Gibsons klassiska 50-talsgitarrer (ES-335, Flying V med flera), som nu hade lämnat Gibson. Han drev företaget vidare till 1999, då familjen Gretsch köpte det. Paul Bigsby själv avled redan 1968.
Paul Bigsbys register försvann när hans verkstad såldes, så exakt hur många instrument det blev vet ingen, men ett hundratal är kända, varav huvuddelen, ungefär 75 stycken, är pedalsteelgitarrer. Man känner till ungefär två dussin elplankor, dessutom en handfull elmandoliner och en del ombyggen där Bigsby satt egna halsar och/eller elektronik på befintliga gitarrer. Han sålde även lösa gitarrmikar, handlindade och inneslutna i ett aluminiumskal som effektivt skärmade av brum, nästan lika effektivt som en humbucker. De har också ett imponerande registeromfång.
I dag tillverkar Gretsch i Sydkorea ett mindre antal Bigsby-gitarrer som i mycket är inspirerade av Paul Adelbert Bigsbys handbyggda förlagor.
FUZZ 4/10
|
|
