Yngwie Malmsteen
| Sveriges gitarrhjälte nummer ett säger sig nu ha spelat in sitt mest extrema album någonsin. Snabbare än någonsin, med längre solon än någonsin och med en ny inspelningsapproach är Yngwie Malmsteen än en gång redo att unleash the fury. FUZZ träffar Yngwie när han är i Sverige för att spela med sitt nya band bestående av sångaren Tim Ripper Owen, tidigare i Judas Priest och Iced Earth, Michael Troy på keyboard samt de svenska bröderna Björn Englén på bas och Patrik Johansson bakom trummorna. Han är även här för att promota sin nya Fendermodeller. – Jag har fått en ny signaturmodell som är exakt som en av mina favoritgitarrer. De lånade min gitarr och mätte upp den, gjorde några prototyper och så godkände jag en. Den har stort huvud, bullet thrush, fyra skruvar i halsen, scalloperad hals, mässingssadel och så tre YJM DiMarzios. Själv kör jag bara på lönnbräda, men man kan köpa rosewood också. Sedan har de även gjort en Tribute-modell. Det är en exakt kopia på den gitarr som är på omslaget till Rising Force, den jag tog med mig till USA för 25 år sedan – tillsammans med ett par brallor. Den är exakt likadan, ner till rosten på skruvarna, varenda litet skrapmärke, och det är en jävla massa, skrattar han. Som den världsberömde gitarrikon Yngwie blivit är det kanske dags att han får berätta hur han en gång utvecklade det som skulle bli det så speciella och ofta imiterade Yngwie-soundet. – Jo, det är en jävligt lustig historia. Jag började ju lira i band redan när jag var nio bast. Jag träffade faktiskt min mellanstadielärarinna för ett tag sedan och hon visade upp saker jag ritat i femman, posters där jag gjorde reklam för mitt bands spelning. På den tiden köpte man ju det man hade råd med och det var inte förrän jag var 12-13 som jag köpte en riktig strata. En viktig ingrediens är ju naturligtvis Marshallförstärkaren. 1976 kom de ut med mastervolymmodellen och då var det ingen som ville ha de gamla Plexi-Marshallerna med fyra ingångar. De låg och dammade på Soundside och man kunde köpa dem för fyrahundra spänn. Nu kostar de över 10 000 dollar! Jag köpte dem dels för de var billiga och så ville jag ha många, vilket ju var coolt. Det är fortfarande så. Kollar du mig ikväll ser du att jag har arton toppar och sexton lådor. – I mitten av sjuttiotalet fanns det ju bara en massa sunkiga fuzzpedaler som lät skit. Hela det sound jag var ute efter var som en fiol, rent och med en sjungande ton. En dag runt 1978-79 var jag inne i en affär och de tyckte jag skulle testa en DOD 250-pedal, en grå. Jag kopplade in den mellan stratan och Marshallen och det är fortfarande vad jag använder idag. När det gäller själva tonen hänger det ju på anslaget, vibratot och hur man spelar. Hela prylen med att lira elgitarr är ju så ny egentligen. Det är ju inte som att spela klassisk fiol som de hållit på med i flera hundra år. Där finns ju en bearbetad teknik att man ska hålla stråken si och så. Några sådana regler finns inte för elgitarr. Yngwie tog heller aldrig några lektioner, men visste vad han ville höra och tänkte inte på hur han gjorde det, utan bara höll på tills det lät bra. – När jag sedan började turnera världen över, speciellt i Japan, så började de fråga hur jag gjorde och jag sade helt ärligt att jag faktiskt inte visste, berättar han och utvecklar vidare hur han arbetat sig fram till den imponerande precision han har i sitt spel. – Jag var först och främst extremt självkritisk, helt fanatisk. Jag lirade från det jag vaknade tills jag somnade, i flera år. Jag snackade faktiskt med någon om det häromdagen. När jag först kom till USA så var alla liksom; ”Dude, you shred, I bet you started playing to get laid, man”. Jag tänkte, va? Vad har det med saken att göra? Men det märkte jag ju snart att det hade. Hela grejen var att jag hade en vision att jag skulle spela så här extremt och så var det bara. Det var inget som sade att om du gör det blir du känd eller så. Inget sådant alls. Jag vet inte vad det var hos mig som ville det egentligen, en fanatisk grej bara. Jag hade inget mål egentligen. Yngwie dokumenterade även sitt spel, varje dag under det tidiga åttiotalet. – Kassettbandspelade hade två olika hastigheter på den tiden, 376 respektive 480 mm/s, vilket skiljde en halv- eller kvartston. Så jag brukade lira in i replokalen och tog med kassetten hem och lyssnade, tyckte det gick undan som fan. Varenda dag ville jag bräcka det jag gjort dagen innan. Jag trodde gitarren blev ostämd för det var kallt på tricken. Så det blev att jag lirade fortare, fortare, fortare. Några direkta snabbspelande förebilder hade Yngwie inte vid den tiden även om han såg upp till Ritchie Blackmore. – Plektrumkontrollen övade jag inte per se, men jag var jävligt petig att det skulle låta rent. Det skulle aldrig vara inövat utan jag ville alltid improvisera, aldrig köra samma saker, utan lira nytt varje dag. Det var i och för sig ganska smart, fast det visste jag inte då, skrattar han och när jag påpekar hans små handrörelser som nästan gör att det ser ut som han virkar när han lirar kallar han det att spela ekonomiskt. Gör man ett kortare upstroke är det inte så långt ner. Nu handlade inte bara om att det skulle gå snabbt och vara flashigt, Yngwie fick även koll på den teoretiska biten på ett tidigt stadium. – Ja, hade tur. Både min syrra Lollo (som spelar piano och tvärflöjt i en orkester. Förf anm.) och brorsan Björn (som spelade gitarr) var jävligt bra. Det teoretiska lärde jag mig väldigt fort. Sedan upptäckte jag när jag lirade hur skalorna relaterande till varandra, A moll i relation till C dur och E frygisk. Det var samma tonmaterial fast med olika grundtoner. Sedan kunde man lägga in dim och sus-grejer för att variera. Jag studerade själv med lite hjälp och sedan upptäckte jag ju mycket av det där ju mer jag lirade. Man såg det mer som ett matematiskt system efter ett tag, vilket det ju faktiskt är. Jag tycker det är väldigt viktigt att kunna det, betonar han. Något som är mer eller mindre synonymt med Yngwie är harmonisk moll och den frygiska skalan. – Ja, det gillar jag. Just de linjära skalorna, arpeggiopedalerna, det är ju Bach. När jag hörde Paganini så var det klart liksom. Jag har förresten en helt ny grej på nya plattan som är en helt sjukt bisarr, ett sexträngsarpeggio som slår allt jag tidigare gjort, Capricio De Diablo heter den, berättar han exalterat. Yngwie är ju inte direkt en person som följer de musikaliska trenderna, utan har hållit sig den neoklassiska metalådran mer eller mindre trogen genom åren. Har han då aldrig funderat på att bryta och spela något hela annat? – Alltså, barocken och den romantiska tiden gillar jag ju bäst, Vivaldi, Bach. Vad som har hänt är att det var så jävla länge jag höll på att bygga upp det som blev min stil och jag har lagt av att försöka göra något speciellt. Det blir vad det blir. Vivaldi skrev 500 sviter, du lyssnar på en och vet att det är han. AC/DC är världens bästa rockgrupp men om de skulle börja lira frygiska skalor skulle folk undra vad fan de håller på med. Låt de göra vad de gör och mig vad jag gör. Det är vad det är och när folk säger till mig det är vad det är, så svarar jag att ja, det är det. Take it or leave it, liksom, menar han bestämt och berättar att vissa, utan att lyckats, till och med försökt få honom lira grunge. Frågan är då var Yngwie hämtar sin inspiration. – Ja, det är en bra fråga. Jag har inget system. Texterna är däremot en annan sak. På nya plattan har jag ju texter som är direkt inspirerade av filmer och böcker, även politiska saker, fast jag säger aldrig politiska grejer, utan det är kanske mer symboliskt. Jag är inte politiker, men när jag ser vissa saker på tv blir jag arg och då skriver jag en arg text. Men musiken lever ett helt eget liv, förmodligen för jag har hållit på så jävla länge att det behövs ingen outside input utan det kommer av sig själv, om de triggas av inspiration så är dessa de bästa. Jag har en låt på nya plattan som heter Red Devil och som är dedikerad en av mina Ferraris. Jag jammade på ett riff, Putte tyckte det var ett bra riff och jag menade att det var bara larv, pop liksom, men han tyckte vi skulle lägga ner det och fan vilken låt det blev. Det blir naturligtvis inte alltid bra, men det som kommer naturligt blir bäst. I bilarna lyssnar jag på musik, men 99 % är sådant jag jobbar på. När jag sedan mixat och är klar så lyssnar jag inte på det igen. Då kan det vara radion, classic rock typ Aerosmith. Som killen på Ferrari sade: Vi sätter stereo i bilarna men den riktiga musiken kommer från motorn, skrattar han och jag frågar om han inte i alla fall funderat på att skriva en klassisk platta själv eller åtminstone spela in en instrumental platta. – Jo, det har jag funderat på och det kommer jag att göra, filmmusik också. Det ska jag reservera till en senare datum. När jag har några år kvar att rocka. Det tar upp så jävla mycket tid, rockandet och repandet och så komponerandet, vilket tar ett år till ett album. Det kan jag göra sen. Däremot har jag faktiskt inte tänkt göra någon instrumental platta. Jag blir inte frustrerad över det längre, men fanns en tid när jag var det. Folk verkar inte haja att jag är kompositör och låtskrivare, sedan får de ju säga och tycka vad de vill om det, men det är låten, texten, melodin, arrangemanget och produktionen jag spenderar tid på. Jag sade till Cozy Powell hur han skulle spela, så petig är jag och då måste man ha stora ballar. Att göra en instrumentalplatta för mig vore som att göra svartvit film. Jag har skrivit fyra instrumentala låtar till denna platta, men vet inte hur många som kommer med. Jag har mer solon än någonsin, en låt på över tolv minuter, så det kommer att finnas så det räcker. Less is less and more is more, så är det, säger han bestämt och slår hål på det gamla talesättet. Yngwie har sedan han blev ett namn alltid varit förknippad med en vit Fender Stratocaster, även om han i sitt lätt överdådiga gitarrharem har en mängd andra varianter och instrument han fått från gitarrister som Brian May och Uli Roth. Så när det är dags för inspelning hur vet han vilken gitarr som får vara med? – De senaste åren har det varit ett par gitarrer som känts bäst, en 71:a jag bara kallar för nummer ett, som jag använde för solon och så hade jag nummer två eller nummer fyra för komp. Fast det har inte varit så mycket den senaste tiden. Sedan hade jag en period när jag inte var så noga, utan tog lite vad jag kände för, säger han och vi kommer in på hans förkärlek för scalloperade halsar. – Jag såg det första gången på Tordans på Kungsholmen på en gammal rutten luta, helt sjukt. Det ironiska var att jag inte visste att Blackmore gjorde det. Hade jag vetat det hade jag gjort det ändå, men det fanns ju inget Internet eller någon gitarrtidning som berättade det. Man får mycket bättre kontroll och vibrato. Jag tror inte det ändrar tonen, men man får fan så mycket bättre kontroll över strängen. Jag har gjort det så länge nu så, jag kan ju spela på andra men jag gillar det inte. På akustisk kör jag utan scallopering. Det känns som man inte får riktigt grepp på strängen, inte lika mycket kontroll. Folk brukar gilla stora band och detta är ju samma princip, fast mycket mer. Jag har de största jumbobanden och scallopering, skrattar han. Jag ber Yngwie berätta om inspelningen av nya plattan. – Denna skiva spelade jag in på ett annorlunda sätt, ett bra sätt. Jag skrev en massa låtar tills jag hade ett hundratal olika låtidéer, sedan gick jag in i studion med trummisen. Jag har två studios, en stor trumstudio och en för gitarrerna. När han lägger trummorna lägger jag bara gitarrer rakt in med en J-Station för att slippa slask. Vi lyssnade igenom idéerna och spelade in 39 av dem. Sedan lämnade jag det ett tag, åkte till Ryssland och lirade, till England, kom hem och lade lite keyboards med keyboardisten och lite bas. Sedan stack jag iväg igen till Sydamerika på turné. Varje gång jag kom tillbaka hade jag lite olika syn på låtarna, annorlunda vyer på resultatet. Det var då jag insåg att jag måste byta sångare. Jag skriver alla texter och sångmelodier och är väldigt involverad i hur det arrangeras, hela prylen. Jag började snacka med Ripper lite och han sjöng in några låtar. Sedan var det jul och så åkte jag till Istanbul och lade på stråkar på några låtar. Sedan gjorde jag färdigt plattan och mixade den precis innan denna turné. Det var en lång process, men inte i ett sträck och det var nyttigt. Normalt skriver jag låtarna, vi repar lite, går in och lägger trummorna, bas, gitarr, sång, keyboard, mixar och sedan ut på turné. Inspelningsperiod och turnéperiod, men denna gång har det varit blandat, säger han och berättar han släpper den på egna Rising Force Records med olika distributörer i Europe och USA. Om vi går in på själva inspelningen av plattan berättar Yngwie att han ännu inte fallit för frestelsen att spela in med ProTools. – ProTools är bra när man ska editera demos och jag har det med mig på turnén, men i studion kör jag med hårddisk och stora riktiga SSL-bord. Jag har fått Amplitube att testa och det funkar väl att värma upp på, men man kan ju inte spela in plattor med sådan skit. Folk gör ju det! Jag har ett helt lager med Marshalls, fyrtio toppar, gamla 50-, 100 och även 200-watts Marshall Majors. Jag har ett kontrollrum i studion och ett sångrum med akustiska gitarrer, sedan har jag dragit ner kablar till ett rum jämte garaget där jag har ett gäng högtalare som står uppmikade så att man kan använda olika stärkare och bara koppla om. Oftast kör jag med en gammal 50-wattare och DOD:en genom en fyrtolva, uppmikat med en 414 AKG-mikrofon. Sedan går det genom en Focusrite, en UREI 1176 Compressor och in i bordet. Reverb lägger jag på efteråt. Att re-ampa har jag aldrig ens testat. Jag lirar totalt med ljudet. Har jag mycket sustain blir det kanske mer legaton, menar han. Avslutningsvis berättar Yngwie att han, tillsammans med en skribent, håller på att plita ner sina memoarer. Han har dock tagit en liten paus på grund av att han håller på att stämma skjortorna av en massa folk som lurat honom på stora pengar. Publicerad FUZZ 8/08 |  |
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
