Fusion-kvartetten City Nights kommer nu med sitt självbetitlade debutalbum. Nio finurligt skrivna instrumentallåtar som med frisk och kraftfull attityd blandar stilgrepp från jazz, rock och så kallad konstmusik. 

Ok, jag skall inledningsvis erkänna att death/black metal aldrig varit min stora passion. Men, arbetet med min encyklopedi om svensk hårdrock har tvingat mig lyssna på otaliga grupper i dessa genrer och med tiden har jag faktiskt hittat band jag verkligen uppskattar. Watain är ett av Sveriges mest primala, onda och svarta metalband.

Warren Haynes är utan tvekan en av mina stora nutida musikerhjältar. Inte bara som gitarrist och sångare, utan även rent generellt och som människa.  Han är alltid otroligt trevlig, ödmjuk och visar genom sina olika projekt att han även bryr sig om andra.

Badge är ett band man inte kan annat än älska. Den råa, opolerade energi som denna, i ordets rätta bemärkelse, powertrio levererar är både infekterande och fullständigt otyglad. Jag vet inte riktigt vad man kan kategorisera bandet som stilmässigt, men vi snackar amerikansk prewar bluesrock i ett helt eget fack.

Det går inte att skriva en recension av ett nytt album signerat Dream Theater utan att påstå att de styr progmetallens flaggskepp, så nu var det gjort. När vi nu klarat av den detaljen kan vi ge oss i kast med att stämma av hur skutan kryssar på sina farvatten. Det har ju varit en förändring i besättningen på trumpodiet och det rytmiska rodret hålls inte längre av trumoraklet tillika originalmedlemmen Mike Portnoy.

Andreas Tyrone Dregen behöver inte någon längre presentation utan är nuförtiden både folkkär och respekterad på samma gång efter sin långa tjänstgöring i egna bandet Backyard Babies och några år bredvid Nicke Andersson och Hellacopters.