Scott Henderson gästade under sommaren jazzklubben Nefertiti i Göteborg. Tillsammans med sitt gamla fusionsband Tribal Tech visade han att fusionsgitarren är ”still alive and well”. 

I förberedelserna till detta årets gitarrläger, Freak Guitar Camp, trodde jag att jag var färdig med mina indiska influenser och att det var dags att blicka annorstädes. Det visade sig vara helt fel. Så fort jag satte igång att komponera haglade masaladoftande fraser och första låten blev en nio minuter lång sak kallad Carnatic Metal, späckad med spännande rytmik och tonalitet.

Det perfekta ljudet är man alltid ute efter och kämpar hårt för att nå det. För min del är det ett evighetsprojekt. Det är klart att musiksmaken förändras men vissa ideal sitter kvar. Det bästa är nästan att inte veta vem som spelar när man lyssnar på musik, så att upplevelsen blir spontan, oavsett om man gillar det man hör, eller inte. Lyssnar man på någon man tycker om så har man ofta en positivt inställd ljuduppfattning – och tvärt om.

Om du vill höra riktigt bra rock-gitarr så lyssna på Michael Schenker, speciellt med UFO från 70-talet, det intensivt melodiska spelet på Love To Love, det glödheta liret i Lights Out, de vrålande tonerna i Hot ’n’ Ready, eller kanske mitt favoritsolo av Schenker i låten Born To Lose. Schenker har en monstruös, klockliknande ton (allt sitter i fingrarna), och kombinerar massvis av blues och klassiska influenser. Into The Arena, från hans första soloskiva är ett fint exempel på detta.

Billy Gibbons har alltid varit en av mina favoritgitarrister. Tonen, låtarna, sångrösten – hela vibben. Doppad i en rik bluestradition har Billy tidiga influenser av Jimmy Reed, Eddie Taylor, Robert Johnson, Elmore James, Muddy Waters, BB King med flera, och har utvecklat sin unika blandning av Texas rock ’n’ blues.

Att stämma gitarren i perfekta kvarter är något som blir allt vanligare. Vad är tanken med detta och hur fungerar det? Jag kontaktade gitarrkollegan Jonny Johansson för att reda ut begreppen.