I fjärde delen av Blues for FK fluktar vi bland annat på en mäkta skev variant av Freak Kitchens Ugly Side of Me (från skivan Dead Soul Men). Jag förespråkar ju ivrigt att man skall kunna vända och vrida på sin musik och finmotoriska figurer hursomhelst, slänga sig in halvvägs i något krångligt parti, spela det baklänges, etcetera.

Ett bra sätt att krydda sin blues eller kanske snarare sitt blueskomp är att addera ett mer modalt sound. I FUZZ nr. 4 kikade vi på John Coltranes Impressions, ett perfekt exempel på det modala soundet. Om man för in de här klangerna i en blues så får den plötsligt en helt annan karaktär.

I ett svagt ögonblick tidigare i år tackade jag ja till att vara medverka under två kvällar av intrikat, intensiv fusionjazz i Aten. Jag är inte riktigt säker på i vilket förvirrat tillstånd jag befann mig i då men när jag fick den digra luntan med noter i inkorgen ångrade jag mig omedelbart. 

Jag har just gjort färdigt min del av inspelningen av gitarristen Tommi Varjolas nya platta. Den spelades in under tre dagar och vi gjorde ett par tagningar på de flesta låtarna, men det gjordes även några riktigt bra förstatagningar. 

Något av det viktigaste för en studiomusiker är att kunna skriva övertygande arrangemang för sitt instrument. Nyckeln till framgång är att hålla det enkelt. Det instrument, sång inkluderat, som har huvudmelodin är det primära och bör inte överskuggas av arrangemanget, som finns där som support och underliggande känsla till melodin.

Om du sett mig spela live, så hade du kanske upptäckt ett capo fastsatt på gitarrhuvudet på alla mina gitarrer, även elgitarrerna. Den här vanan har jag fått från Nils Lofgren, en gitarrist som jobbat the E Street band, Ringo Starr, och Neil Young