Jag hade häromdagen ett ganska speciellt gig, i alla fall för mig, för det gällde att spela 50-tals Rock ’n’ Roll! Det är ju förstås inte något speciellt och konstigt med det men när man skall lira utan trummis så blir det lite annorlunda. Svänger det inte vet man var problemet ligger, och det går inte att fuska. 

I mitten på sjuttiotalet skrämde basisten Jaco Pastorius skiten ur de flesta musiker. Aldrig tidigare hade man hört någon spela jazz med punkig rockattityd och dessutom vara fullständig virtuos på sitt instrument.

Sardinien. Man är på väg till flygplatsen i vanvettigt arla morgonstund. Taxichauffören ser ut som hämtad direkt ur någon Gudfadernfilm. Han har också en alldeles fantastisk inpyrd andedräkt av vad som verkar härstamma från ett minst sagt frenetiskt intag av tobak.

Det är rätt så intressant med YouTube och andra marknadsföringskanaler i dag. Det är förstås tråkigt att musiker och upphovsmän inte får betalt men å andra sidan kan man hitta många nya band och skickliga musiker vars plattor man aldrig skulle ha köpt annars.

Vissa låtar håller sig inom en tonart, Let It Be är ett exempel. Alla ackorden i den sången tillhör C-dur. Om du improviserar över den kan du hålla dig till C-durskalan och känna dig säker hela tiden. 

Saxofonisten John Coltrane har haft en enorm inverkan på jazzens utveckling. Sitt stora genombrott fick han med Miles Davis i mitten på femtiotalet.