Gitarrsetup och justering del 4 - Intonering
Av Paul Guy
Nu är det dags att ge sig på intonering av stallet. Detta är alltid sista momentet i en setup, då intoneringen påverkas av praktiskt taget alla andra justeringar.
Intoneringens mål är att få intervallen mellan den lösa strängens ton och tonen på 12:e band, till exakt en oktav. Börja med att stämma alla sex strängarna efter stämapparaten (och kolla stämningen fortlöpande under hela proceduren). Gitarren ska hållas i spelposition – stämningen påverkas märkbart av bland annat tyngdkraften, om instrumentet ligger på rygg.
Jämför den lösa strängens ton med tonen på 12:e band, med hjälp av stämapparaten (alternativt kan man använda 12:e bands flageolett istället för den lösa tonen). Stämapparatens nål bör ge exakt samma utslag (eller strobe tunern stå helt still) i både fallen. Om den inte gör det, och 12:e bands ton är för låg, är stränglängden lite för lång och stallsadeln måste justeras närmare halsen. Om 12:e bands ton är för hög är stränglängden lite för kort och stallsadeln måste justeras bort från halsen. Stäm om strängen och jämför igen. Upprepa denna procedur tills det blir rätt, och fortsätta sedan med nästa sträng, o s v.
Alla strängarna kommer att vara lite längre än den teoretiska mensuren, som är avståndet övre sadeln - 12:e band x 2. Anledningen är att strängen sträcks lite när man trycker ner den på banden. Desto tjockare sträng, desto mer påverkas tonhöjden. Därför behöver de lägre strängarna mer "kompensation", som denna lilla längdökning kallas. En ospunnen sträng behöver mer kompensation än en spunnen av samma diameter, så i de flesta fall kommer E-ettan att vara "kortast", H-strängen lite längre, en ospunnen G ännu lite längre, D-strängen lite kortare än G, A-strängen lite längre än D, och E-sexan längst av alla.
Bilderna 1 och 2 visar intonering av ett stall av Tune-o-Matic-typ. Denna typ av stall kan även monteras med intoneringsskruvarna vända åt andra hållet än i bilden (mot mikarna). Det känns kanske naturligare att ha dom på stränghållarsidan, men om vinkeln ner mot stränghållaren är för brant kan strängarna ligga emot skruvskallarna och orsaka rassel och oljud (på vissa varianter - vintagemodellerna i synnerhet). I såna fall vänder man bara på hela kalaset och intonerar från miksidan, trots att det är lite krångligare.
Washburn-HB-30 på bilderna gick bra att justera med skruvarna bak. På bild 3 kan man se att jag har justerat stränghållarens höjdskruvar precis så långt upp att ingen sträng tar i på bakkanten av stallet.
Genom att höja stränghållaren ännu mer kan man påverka spelkänslan en aning - det kan kännas lite lättare att böja strängarna med en flackare strängvinkel över stallsadlarna. På bild 4 intonerar jag en av mina egna Strata-stil gitarrer.
Vintage-stil Telcasterstall med tre stallsadlar (bild 5) är knepiga att intonera, då man måste hitta en kompromissinställning för varje strängpar.
Oftast får man stå ut med att en av strängarna i varje par intonerar lite för högt, och den andra strängen lite lågt. Man kan förstås byta mot ett stall med 6 individuella sadlar, men dessa sägs inte låta lika bra som vintagestallen, eftersom varje sadel på vintagevarianten trycks emot basplattan av två strängar, vilket ger bättre kontakt.
Nu för tiden finns det dock Telecasterstall med tre vinklade stallsadlar som ger bättre intonering av strängparen. Dessa fungerar ganska tillfredsställande med standard 0.009” och 0.010” strängset, men är fortfarande lite av en kompromiss. Min egen preferens är för Wilkinson-stallet på bild 6, där sadlarna är individuellt vridbara, och kan justeras för exakt intonering av varje sträng.
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se