Leslie West - Still Climbing

Av Janne Stark

Man säger att gamla hjältar är svåra att ha ihjäl och fan vet om inte Leslie West är bland dem som tar priset.  Drogproblem, diabetes och nu senast en benamputation. Detta bemöter han genom att släppa sin bästa soloplatta någonsin. Allt sparkar igång med den grooviga och nedstämda Dying Since The Day I Was Born med ett ganska överraskande gästspel från Alter Bridge-gitarristen Mark Tremonti. Bara den låten gör plattan värd att in handlas! 

I den efterföljande låten gästas Leslie av den tekniske Tremontis diametrala motsats, Johnny Winter. Låten, som är betitlad Busted, Disgusted Or Dead är en tung blues fylld med skitigt slidespel och efter att ha sett Winter live för ett par år sedan är jag högst imponerad av vad han presterar här! Plattan går vidare in i Fade Into You, som man först tror ska bli en stilla akustisk ballad, men som brötar loss med full ensemble och Leslies oefterhärmliga, feta och känslofyllda solotoner. Hans, numera rökfria, sång är inte desto mindre känsloladdad och texten är lysande. 

I Tales Of Woe hittar man dock den efterlängtade akustiska balladen, något jag har gillat med Leslie West alltsedan de tidiga Mountain-dagarna. Att mannen har hunnit bli 68 år är något man inte hör vare sig i röstresurserna eller i hans gitarrspel. Låten Hatfield Or McCoy fick mig att tänka på Gov’t Mule, både i stil och tyngd. 

Som på de flesta av sina tidigare alster envisas West att spela in ett par covers. Han brukar dock alltid sätta en egen twist på dem och så även denna gång. I Feeling Good, som tidigare spelats in av bland andra Nina Simone, John Coltrane och Joe Bonamassa, gästas han dessutom av Twisted Sisters Dee Snider. Låten blir i hans tappning en tung, slirig och soulig blues. 

Den mest överraskande covern är dock When A Man Loves A Woman, där Jonny Lang står för gästinhoppet. Här har han dock inte tillfört så mycket till arrangemanget och jag är i ärlighetens namn inte så överförtjust i Langs gästsång. 

En annan cover, om man nu kan kalla det så, är den gamla Mountain-dängan Long Red. Här har han lagt på några fler lager feta gitarrer och slängt in lite trevliga riff i bryggan. Jag har alltid gillat låten och den passar fint in i sammanhanget, så ingen protest från min sida. 

Det sista gästspelet, i låten Don’t Ever Let Me Go, är signerat den ganska okände Dylan Rose som till vardags lirar i det relativt okända metal-bandet Archer. 

Albumet avslutas dessvärre med en smärre gäspning där, den visserligen den talangfulle, basisten Rev Jones spelar Somewhere Over The Rainbow som bassolo. 

Förutom ett par smådippar så är Still Climbing utan tvekan Leslies jämnaste och bästa soloplatta sedan Leslie West Band, även om han visst har gjort låtar som toppar även denna platta. 

Ett säkert köp!

FUZZ 8/13