Tanglewood TW 40 Historic Collection
Av Peter Almqvist
Engelska Tanglewood skrällde rejält på årets NAMM Show i Los Angeles då man presenterade sin nya Historic Collection. Här skall vi syna två modeller; TW 40-SD-VS och TW40-O-AN.
Det är nu över tjugo år sedan Tanglewood etablerade sig på gitarrmarknaden. Från att ha varit ett i mängden av europeiska märken med tillverkning i Kina har man under de senaste åren profilerat sig med ett antal modeller som helt klart höjt ribban för vad en budgetgitarr kan prestera. Det första stora klivet tog man när samarbetet med svenska gitarrbyggaren Michael Sandén inleddes. Han finns återigen med i bilden när Tanglewood presenterar sin Historic Collection. Den här gången har Michael varit bollplank när det gäller designen på de hittills tre presenterade modellerna. Syftet har varit att återskapa de klassiska modellerna från trettio- och fyrtiotalen. Serien innehåller alltså tre replikor, Gibsons klassiska J-45 samt två Martinmodeller, OM - Orchestra Modell samt Dreadnought. Modellerna i testet kan fås med Fishmans nya Sonitone System, mikrofon och ”onboard” förförstärkare. Samtliga modeller levereras med Elixir Nanoweb Light 011-052.
TW 40 SD-VS. SD står i det här fallet för Slope Shoulder Dreadnought och bygger på Gibsons J-45, förmodligen den populäraste akustiska gitarren i Gibsons sortiment, deras D-18 om man så vill. Modellen introducerades redan 1942 och är en riktig arbetshäst som de flesta artister inom blues och folkmusik förmodligen haft i sin ägo någon gång under karriären. Föregångaren till J-45 hette J-35 och kom till under den stora trettiotalsdepressionen, bland annat använde man kraftig sunburst som nästan gick över i svart för att dölja den ibland bristfälliga kvaliteten på locket. När J-45 introducerades under andra världskriget var det inte inga större skillnader men man hade förbättrat bracingen som gjorts en aning kraftigare, plektrumskydd och logo hade också ändrats. Gibson presenterade J-45 som en ”no frills workhorseguitar” och det var således en enkel, avskalad gitarr men med ett kraftfullt ljud som passade de flesta genrer.
TW40 SD-VS har fått samma minimalistiska design med enkla lägesmarkeringar, enkel rosett runt ljudhålet, sköldpaddsplektrumskydd och givetvis de klassiska ”slope shoulder”-dragen som enklast kan beskrivas som en dreadnought som sänkt axlarna en aning.
Tanglewood använder solid gran i locket men till skillnad från originalet har man mahognylaminat i sidor och botten. Mahognyhalsen är V-formad, med rosewoodgreppbräda och öppen Waverlystyle mekanik. Stallet är det samma som på fyrtiotalsmodellerna och brukar kallas ”belly below style bridge”, gjort av rosewood. Det kan tilläggas att Tanglewood numera gör en strängskåra i stallet för att öka strängens tryck mot stallbenet. Meningen med detta är att skapa en exaktare ton och mer sustain. Finishen är vad som numera kallas för vintage sunburst.
Slutomdöme. När jag packar upp gitarren slås jag omedelbart av det perfekta detaljarbetet, TW40 SD-VS ser verkligen ut som en vintage Gibson. Det är egentligen bara designen på huvudet som skiljer dem åt och jag gissar att detta är en eftergift som måste till om man inte vill ha en fet stämning från Gibsons jurister. Halsen är av det lite kraftigare slaget och således ingen gitarr för nybörjare. I gengäld får man ett oerhört fett sound och möjlighet att spela ut ordentligt utan att ljudet sviktar. Basen är fyllig med bra separation och diskanten bjuder på både rejält bett och en skimrande lyster. Jag noterar också att halsprofilen är näst intill perfekt vilket är en positiv förbättring när det gäller Tanglewood.
Slope shoulder är ett behagligt format och jag sitter gärna i timmar med den här gitarren utan att få vare sig stela axlar eller rygg. TW40-replikan är en fullträff tycker jag, man har lyckats få till perfekt vintagekänsla och dessutom är spel-egenskaperna och ljudet i en klass som man inte förväntar sig av en gitarr för under femtusen kronor.
TW 40-O-Orchestra. Den här modellen bygger på Martins klassiska ”Orchestra Modell”. OM är den ”långa halsens” urfader när det gäller flattopgitarrer. Modellen uppfanns i slutet av tjugotalet för att möta banjospelares önskemål om en flattopgitarr som hade fjorton band innan hals mötte kropp. Gibson hade i och för sig redan L-5, en gitarr med dessa specifikationer, men den hade f-hål och en helt annan typ av ljud. Lösningen på problemet var att korta av kroppen en aning och så var OM-gitarren född. Modellen blev snabbt populär och fjorton band innan inpassning blev snabbt standard i Martins sortiment. Många gitarrister anser att OM-modellens största tillgång är att den återger samtliga toner med perfekt klarhet, det finns inga toner som dämpas i ett visst register. Basen är djup men ändå klar och det samma kan sägas om diskanten. Balansen mellan bas och diskant anses också vara perfekt på en OM vilket gjort den mycket populär i studiosammanhang. Den uppskattas ofta av fingerpickers eftersom den har enastående dynamik och respons. OM har precis som de flesta gitarrer från den här tidseran en avskalad design. TW40-O-Orchestra har samma förhållningssätt. Liksom TW40 SD har den solid gran i locket med mahognylaminat i sidor och botten. Huvudet är av klassiskt Martinsnitt och försett med Waverlystyle öppen mekanik. Hals i ett stycke av solid mahogny med rosewoodgreppbräda. Stall av rosewood så kallat ”belly below”. Finishen är natur och gitarren är helt polerad.
Återigen slås jag av det utsökta detaljarbetet, replikan är nästan exakt eftersom man här har Martins originalform även på huvudet. Halsen är precis som på SD-modellen av det lite biffigare slaget och även här resulterar det i ett mycket kraftfullt ljud. Precis som på en Martin OM har TW40 en dynamisk repsons som är helt perfekt för den som lirar fingerstyle. Jag upplever att den skär rätt igenom rummet och bibehåller sin balanserade ton med en utmärkt bärighet. Balansen mellan bas och diskant ska ju vara utmärkande för en OM och jag tycker verkligen att det stämmer på Tanglewoods modell, basen tar inte över oavsett om man dunkar på med plektrum eller plockar med fingrar och tumme. Personligen tycker jag att den kommer bäst till sin rätt när man använder fingerspel och skippar plektrumet. Eftersom den är extremt lättdriven får man något som kan liknas vid en limiterfunktion. När man krämar på med plektrum, speciellt med öppna ackord, upplever jag att soundet dämpas en aning. Vid fingerspel däremot får man en perfekt balans och gitarrens lyster och krispighet lyfts fram. Det går att gräva rejält i basregistret och ljudet blir riktigt funky med sin snabba respons, speciellt om man attackerar med tummen.
Slutomdöme. Jag konstaterar att TW40-O- Orchestra även den är en lyckoträff. Måste säga att det är sensationellt mycket gitarr för pengarna både vad gäller konstruktion och den spelglädje detta för med sig.
Fakta
• Stålsträngad akustisk gitarr
• Lock av solid gran
• Sidor och botten av laminerad mahogny
• Hals av solid mahogny
• Greppbräda av rosewood
• 20 stycken band
• Inpassad vid fjortonde bandet med en ”dowelled joint”
• Stall av rosewood
• Mekanik: öppen Waverlystyle, kromad
• Mensur: 650 mm
• Halsvidd första bandet: 44,5 mm
• Halsvidd tolfte bandet: 55 mm
• Kroppsdjup: 100 - 120 mm
• Högglanspolerad finish
• Färg: Vinage Sunburst
• Tillverkad i Kina
• Pris: 4 495:-
FUZZ 5/11
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se