Warren Haynes rigg
Warren Haynes feta Gibson-ton och sköna solostil börjar bli lika karaktäristisk som Billy Gibbons. Det känns som om det är dags att undersöka vad som finns bakom Warrens sound, förutom det som naturligtvis sitter i fingrarna. Warren Haynes är en gitarrist med en bred musikalisk arena. Om det inte är gig med hans ordinarie tunga bluespaket Gov’t Mule eller akustiska solospelningar, så är det turnéer med Allman Brothers Band, ersättare för den hädangångne Jerry Garcia i Grateful Dead eller jam med Phil Lesh, Leslie West eller någon annan stor musikalisk profil. När jag ber Warren berätta vad som finns i hans pedalbord börjar han med att förklara att han faktiskt har två olika pedalbord, ett i USA och ett i Europa. Detta på grund av storleken och problemet att frakta detsamma på turné. De innehåller i och för sig ganska lika saker, här ska vi dock koncentrera oss på hans amerikanska originalbord. Warren Haynes använder ett Bob Bradshaw switchingsystem där var och en av hans effekter ligger i en separat loop, vilket innebär att gitarrsignalen inte går igenom någon av effekterna när de inte är på. I pedalbordet finns en Diaz Texas Ranger boostpedal med tre olika lägen: låg, mid och hög, där Warren brukar köra på låg. Han har även en Bob Bradshaw SuperTrem, en tremolo som man kan sätta i två olika hastigheter eller köra i stereo. Vidare ett analogt Chandler Delay och en Hughes & Kettner RotoSphere. Den sistnämnda är en Leslie-simulator som han visserligen inte tycker håller samma klass som de gamla, men som fungerar bra. Den har även ett rör som hjälper till att värma upp ljudet. – Den låter egentligen bättre om man kör den direkt i signalkedjan istället för i loopen, säger han. Till hans loopsystem är också kopplad en klassisk Boss Octaver OC-2, en EMMA DiscumBOBulator, vilket är en auto-wah, samt en Dunlop Cry Baby wahwah. I pedalarsenalen ingår dessutom Klon Centaur distortionspedal, som han mer använder som gainboost. – Jag vill att den mesta av distortionen ska komma från förstärkaren, men om jag lirar ett solo och bandet blir starkare och starkare brukar jag kicka in den för att få det lilla extra, förklarar han. Apropå pedalsammansättningen påpekar Warren att han gillar att experimentera, så saker förändras med jämna mellanrum. Likt många andra gitarrister på samma nivå har Warren en uppsjö gitarrer, men spelar företrädesvis på Gibsonmodellerna Les Paul, 335, och Firebird. Huvudgitarren är en signaturmodell från Gibson; en Les Paul re-issue, som är en kombination av LP-modellerna 58:a och 59:a. Den har ett TonePros stall, en Burstbucker 1 i halsposition och en Burstbucker 2 i stalläge. Vidare en CAE Sound Unity-gainbuffert, en krets som kompenserar för diskantbortfall när man drar ner volymen. Denna kan även kopplas ur. Förstärkarna han just nu lirar på är en av Mike Soldano moddad Soldano SLO 100, som fått lite mer botten och mer lågt mellanregister. Warren har även en Diaz CD 100, som är en prototyp Caesar Diaz byggde kort innan han dog och som det bara finns ett exemplar av. Han använder därutöver en Paul Reed Smith Dallas. Warren kör aldrig två stärkare samtidigt, vilket han hävdar skulle bli alldeles för starkt. I studion kan han däremot göra det för att få med blandningen av ljuden. Högtalarna varierar också. Han har tidigare kört på PRS ToneTubby och Category Five, men för tillfället använder han Marshall-lådor med Vintage 30, en låda för respektive stärkare. FUZZ 10/10 |
|
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se