Watain - Erik Danielsson

Sverige, liksom vårt grannland Norge, har en tendens att plocka fram de mest primala och svarta banden inom hårdrockens yttermarker. Ondskefull och primitiv black metal verkar trivas bra på våra breddgrader. Det är dock lätt att dra alla band över en kam och inte se till de variationer som faktiskt finns inom genren. Ett band som gjorde mig nyfiken i och med utvecklingen på sitt senaste album The Wild Hunt, är Watain från Uppsala.

Watain bildades 1998 av sångaren, gitarristen och basisten Erik Danielsson. Han startade sin musikaliska bana inom kängpunken och flankerades då som nu av gitarristen Pelle Forsberg och trummisen Håkan Jonsson. Watain brukar förstärkas på livespelningarna av gitarristen David ”Set Teitan” Totaro och basisten Alvaro Lilio, där Erik koncentrerar sig på sången. Watains största influens är det klassiska svenska dödsmetallbandet Bathory och tidiga plattor bär definitivt spår av detta. Rå, snabb och old-school black metal. 

Ljudmässigt har de efter hand utvecklats mycket från den råbarkade men ganska tunt mixade debuten Rabid Death’s Curse. De lämnade ganska snart det mer lo-fi-orienterade soundet som flera av kollegorna i genren anammat och håller fast vid. Detta märks inte minst på bandets nya och femte album.

Erik, som förutom att han har skrivit merparten av nya plattan, lirar bas, sologitarr och sjunger, betygar att bandets nya musikaliska utveckling har genererat beröm till och med från fans av klassisk heavy metal.

– Det är faktiskt ganska märkligt att vi inte har låtit det komma igenom tidigare. Många har nog uppfattat att vi bara har suttit hemma och lyssnat på black metal i alla år, men det utgör säkert inte mer än fyrtio procent av det vi lyssnar på. Vi lyssnar minst lika mycket på band som Rainbow och Deep Purple, menar han. 

Redan på förra albumet märktes en viss tendens och det blev ju även belönat med en Grammis i kategorin Bästa hårdrock. Det ska sägas att just denna typ av utveckling inte är helt ovanlig inom dessa genrer. Exempelvis började grupper som Opeth, Tiamat, Bathory och Katatonia sina musikaliska banor under brutala musikaliska former för att sedan utvecklas till melodiska och progressiva band. Enligt Erik tror han det helt enkelt handlar om mognad. 

– När man väl börjar se sig själv som en musiker blir det viktigare att kunna uttrycka sig på andra sätt, med andra metoder och med hjälp av andra stämningar och ljudlandskap. Ju längre man har ett band, inser man vikten av att vara ärlig mot sig själv. 

Tyvärr ses ju utveckling i vissa kretsar som att sälja sig, något även Watain nu har råkat ut för .

– Jo, jag har också varit femton, arton, tjugofem, till och med trettio och fortfarande blivit irriterad över att band har ändrat sig. Men, fan, låt folk hålla på med vad de vill. Det handlar ju i slutändan om ett konstnärskap, om kreativitet. För vår del är det intressant att de just fokuserar på kanske tre låtar som är radikalt annorlunda, säger Erik och tillägger att han skulle vilja sitta ner med någon som klagar över att de har en låt med akustiska gitarrer och ren sång, lyssna på låtarna, ha dem att läsa texterna, se honom i ögonen och se om han säger samma sak igen efteråt. 

Erik hävdar att det finns något i de låtarna som inte går att racka ner på, en ärlighet som inte kan ifrågasättas. 

– Ibland väljer folk den enklaste vägen och när de märker att ett band blir för populärt så måste man ogilla det. Det är så det funkar, säger han och menar att han ju själv har varit där. 

Om vi tittar på just de låtar som är så radikalt annorlunda så är en av dem, They Rode On. Den har en mörk, melankolisk stämning med starka drag av goth, något Erik säger även har varit en stor del av hans musikaliska liv sedan han kom in på alternativ musik. Han säger sig också ha en svag ådra för hårdrocksballader som Child In Time och Die Young, ett kraftigt uttryckssätt som han anser ofta felaktigt bespottas. 

The Wild Hunt innehåller även den instrumentala lgnem Veni Mittere, ett stycke med en skräckfilmisk känsla.

– Det är faktiskt en trummislåt, vilket i de flesta sammanhang brukar betyda något negativt, säger han med ett skratt och berättar att bandets trummis, Håkan Jonsson, har skrivit låten. 

Om den har en lite progressiv och filmisk ådra över sig så tar titelspåret och Black Flames March det hela ännu ett steg vidare. 

– Den senare är influerad av soundtrack-kompositören Wojciech Kilar som är konsekvent med dramatiken och de tematiskt dramatiska uppbyggnaderna, något som är svårt att översätta i en femminuterslåt, menar Erik. 

Han säger att flera han pratat med jämför titellåten med Bathorys tidiga nittiotalsplattor, medan han själv drar paralleller till David Gilmour och säger att han fick lite Pink Floyd-vibbar när han spelade in den. Låtskrivarprocessesen är något han tycker är ogreppbart och ganska svårt att prata om. Vissa låtar tar ett år att skriva medan, exempelvis, They Rode On kom till över en natt. Erik beskriver det som att de tog med sig några svarta sopsäckar med bra idéer in i studion och så hade de en månads förproduktion, där de demade, testade, körde på och demade om. Därefter spenderade de tre månader med att spela in. De åkte till Finland för att spela in trummorna i en studio med ett stort reverbigt sjuttiotalsrum. Gitarr och bas gjordes sedan in i Necromorbus Studio tillsammans med Tore Stjerna, som en gång även var medlem i bandet.  Man kan säga att Tores studio har för black metal blivit vad Studio Sunlight en gång var för death metal. Förproduktionsinspelningarna gjorde bandet live i studion, medan albumet sedan spelades in varje spår för sig. Eftersom både Erik och Pelle Forsberg ibland lirade gitarr samtidigt blev det så att basen lades sist. Erik skriver även alla basgångar i studion och han tycker det är intressant att lägga basen sist, när man ser var man skall hålla igen och var man kan brodera ut.

Vad gäller utrustning anser sig Erik vara mer eller mindre teknisk analfabet, men säger att de körde så simpelt som möjligt. Tore hade visserligen lånat ihop ett gäng olika förstärkare men det slutade med en klassisk Marshalltopp och låda, inga pedaler, förutom en Cry Baby wah-wah på några solon. De var redan från början måna om att det i grunden skulle bli en ganska traditionell hårdrocksproduktion, men att de sedan skulle fucka till det rejält i slutändan. Bland annat genom överdrivet reverb på trummorna. 

– Det skulle låta som en blandning av en klassisk åttiotalsproduktion och en total jävla mardröm, som Erik beskriver det. 

Förutom Marshallförstärkaren användes en Fender silverface-combo till de rena gitarrerna, med en ESP-strata, medan de övriga gitarrerna lades med en LTD med aktiva mikar. Erik förklarar med ett skratt att det är en ganska komisk situation i studion, där Tore är tekniknörd medan han själv istället försöker förklara hur han vill ha ljudet i högst abstrakta bilder som att det ska låta ungefär som när jorden går under.

FUZZ 8/13